Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 4 september 2025
Då skall jag än, när mina dagar flytt Och kullen hvilar grön uppå mitt stoft, Men stjärnorna min fria ande bärgat, Då skall jag än från världens sköna ljus, Från Gud, från himlar och från änglar gå Att drömma mig vid Minnas purpurläppar. I öster stiga svarta skyar opp, Bebådande en lång och stormig natt.
Tingsmän, handlingsmän, alla, som fara förbi, berätta därom, och vill du gå upp med oss på kullen, kan du själv se röken. Det är inte sant, det kan inte vara sant. Barn, ni få aldrig mer komma till mig med en sådan lögn. Han steg förtörnad ur stugan och begynte att gå bredvid den ridande. Låt mig få hålla vid din sadel, ryttare, så komma vi fortare framåt. Vägen är lång och hal.
Men när han kom till kullen, tog han det ur deras hand och lade det i förvar i huset; sedan lät han männen gå sin väg. Därefter gick han in och trädde fram för sin herre. Då frågade Elisa honom: »Varifrån kommer du, Gehasi?» Han svarade: »Din tjänare har ingenstädes varit.» Då sade han till honom: »Menar du att jag icke i min ande var med, när en man vände om från sin vagn och gick emot dig?
Sedan dessa givit gott besked för sig, blev det deras tur att fråga, och de fingo nu bland annat veta, att ägaren till denna masugn liksom till flera andra, jämte stångjärnshamrar o. s. v., var den rike och mäktige patron Brackander på Trevnadslösa. Trevnadslösas karaktärsbyggning var just det vitmålade hus, som vännerna sett, medan de vilade på kullen.
Tillfälligtvis, eller måhända av vana, gick han den stig, han själv banat, till kullen vid bäcken, hans förra mötesställe med Singoalla. Granen susade som vanligt på kullens topp, bäcken sorlade ock som vanligt, och samma blommor växte där som förr.
Kärleken har blommans art, och våren, Endast våren är en tid för den. Skyndom! Ljus är kullen, grön är dalen, Där, som fågelns sällhet, vår kan gro. Fast i toppen af den brända alen Skulle jag med dig lycksalig bo. I skogen finns ej mer en gren, Som löf och fägring bär. Förbi är sommarn längesen Och endast vinter här.
"Hvart monne nu mitt frö tog vägen?" Derpå svingade han sig så högt han orkade, när han nu hade intet att bära och se, der låg fröet nedfallet på en sticka, just på kullen, dit han velat föra det, och hastigt var han nu der och fläktade det från stickan ned i mullen.
Vill du ännu en gång göra mig till viljes, bad Luitgard, så stanna vi här bakom kullen ett ögonblick och låta skaran tåga förbi. Vilka dessa ryttare än kunna vara, dina vänner äro de knappast. Stackars herre, dina vänner hänga med rep om halsen. Han grep henne om handen så hårt, att hon drog den tillbaka med ett lätt rop. Ser du den ryttaren, som viker ut där ur raden? frågade han.
Han kastade en blick ned på gräsmattan vid foten av kullen, där ännu invid bäckens rand dröjde några av höstens sista blommor. Därifrån svävade hans blick inåt skogen i den riktning, varifrån i forna dagar hans själs älskade hade kommit honom till mötes. Gräva vi här på östra sidan? frågade Johannes. Vi väckas då av morgonrodnaden och kunna hälsa den uppgående solen med en morgonpsalm.
Nu räckte Singoalla sina händer till Erland och sade honom farväl till i morgon. De höllo länge varandras händer och sågo i varandras ögon; de funno behag däri. Men äntligen ropade de: I morgon! ja, i morgon! nickade glatt och ilade åt skilda håll. Men innan Erland hunnit uppför kullen och Singoalla försvunnit i skogen, vände sig båda och vinkade än en gång farväl och återseende.
Dagens Ord
Andra Tittar