Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 4 september 2025
Han kröp försiktigt framåt för att pröva om ljudet på något ställe lät fylligare och närmare. När han hade hunnit ett halvt varv kring kullen, märkte han, att röken blev tätare och att det var den, som kom solen att bukta sig och darra.
Så var byn att se i rök och aska, Som ett stjärnehvalf af skyar härjadt; Så låg kyrkan bortom byn på kullen, Som en ensam stjärna mellan molnen; Så låg tystnad öfver öde nejden, Som ett månsken öfver kala hösten. Mellan fallna kämpar, vän och ovän, Som en skugga öfver skördad åker Gick den gamle. Öfverallt var döden, Men af lif ej ens en suck att spörjas.
Han blev stående och stirrade på den lilla kullen med blommorna och gravvården, och han läste psalmen halvhögt för sig själv: Min vilotimma ljuder en gång, den sista gång, och mig i jorden bjuder en bädd så kall och trång. Dock den mig ej förskräcker; så sött jag sover där, tills Herrens röst mig väcker, då ingen natt mer är.
Får jag råda, skall den stå där nere på kullen, som getherdarna i min barndom kallade Bjällerbo eller Bjällbo. Där är det redan ihopbragt en mängd sten. Av silvret kunna vi gjuta en präktig bjällra, som skall höras hela milen, när hon beder för hans själ. Det övriga behöva vi sannerligen själva. Hör du, far! ropade han med muntert höjd stämma och började röra och sila i kistan.
Och ynglingen, han talte: "Otaligt har jag frågat, En fråga för hvar timme, Som vinter ägt och sommar, Sen jag ditt öga skådat; Och ren högt öfver kullen På fästet månen stigit, Och kvällens stunder ila, Och än jag ville fråga." Och flickan log och sade: "Otaligt har jag svarat, Ett svar för hvarje glädje, Min furstes nåd beredt mig.
Sången ljöd, som vore han endast för andarne, som sväva genom natten. De kommo till kullen vid bäcken; han var ej långt från grottan. Erland och Singoalla satte sig vid kullens fot på gräsmattan, där de fordom suttit; men leka, men plocka blommor kunde de ej; domnande vilade de mot varandras skuldror; de kunde ej tala, endast sucka och känna varandras närvaro, halvt vakande, halvt drömmande.
Tusen gånger ångrade vi, att vi någonsin hade rest och liksom släpat vår sorg med oss att beskådas av andra. På kyrkogården står en liten sten med inskriften »Vår lille Sven». Den är lagd på kullen, som välver sig under en lind, vilken länge sedan fällt sina blad. Vid lindens stam står en bänk, och på bänken sitter en ensam svartklädd kvinna med långt krusflor som en änkas.
Vargarne hade om natten funnit Grips kropp vid bäcken, släpat honom långt därifrån in i skogen och med lust ätit av sin gamle fiendes kött. Erland svarade kort på Rasmus' fråga, att jakthundar finnas många, men få så goda som Grip. Han sade farväl till Rasmus, som vandrade vidare; själv gick han tillbaka till slottet. Dagligen återvände han till kullen vid bäcken.
Stundom lyste en vår ur berättelsen, stundom en höstkväll Såg man i den, med glesnade löf, tungt sväfvande dimmor, Bleknade stjärnor i skyn och en blodröd måne på kullen. Allt var sådant, det syns i sin verklighet, klarare endast, Mera af under rikt och af drömmar, vakande drömmar.
Den är ordnad som en trädgård i smått med en häck av buxbom, ett rosenträd och en kulle med friskt gräs, på vilkens krön växer tätt med penséer. Den är olik alla andra gravar, och över den grönskar en ensam lind. På kullen är en sten, och på stenen läsas orden: »Vår lille Sven». Där sover vår lycka, som en gång var större än andras.
Dagens Ord
Andra Tittar