United States or Czechia ? Vote for the TOP Country of the Week !
Det är af personlig erfarenhet jag vet, att ingen mänsklig anordning är mera välsignelserik, ingen välgärning mot samhället större än att lämna tillträde till hela världens skatter, som ligga förvarade i böcker. Björn Rasmus Anderson, nordamerikansk författare och universitetsprofessor, son till en norsk utvandrare. Förenta staternas ministerresident och generalkonsul i Köpenhamn åren 1885-89.
Mer visste Rasmus icke förtälja, men han visade deras vagnars hjulspår, slingrande fram där träden stodo längst ifrån varandra. Och medan Erland såg på hjulspåren och tänkte, att Singoalla måste vara en av dessa människor, fann han på marken en röd pärla, lik dem, som prydde flickans armar och fotvrister.
Mer sinnad att ordrikt giva besked om saken var trotjänaren Rasmus skytt. Folket i bygden visste, varför tystnad låg över Ekö och Ekösläkten.
Rasmus skytt, som trodde sig känna Erland bäst, bekräftade allt detta, men med en skakning på huvudet. Riddar Bengt hade ej mer än fäderna gjort livet på Ekö högröstat, och hans husfru, Elfrida, den ädelvuxna, smärta, blonda, som bar Kristi bergspredikan i blicken och ett sken från Tabor på pannan, skötte sina många plikter med stilla myndighet.
Här voro stakar nedslagna i marken, och medan han undrade, vartill de tjänat, kom Rasmus skytt vandrande över gladet och omtalade för junkern, att en hop främmande människor, karlar, kvinnor och barn, bruna till hy och svarta till hår och ögon, underligt klädda och underligt talande, med hästar vagnar och mycken tross, haft sina tält uppslagna på svedjelandet, dröjt där en dag och sedan vandrat norrut.
Vargarne hade om natten funnit Grips kropp vid bäcken, släpat honom långt därifrån in i skogen och med lust ätit av sin gamle fiendes kött. Erland svarade kort på Rasmus' fråga, att jakthundar finnas många, men få så goda som Grip. Han sade farväl till Rasmus, som vandrade vidare; själv gick han tillbaka till slottet. Dagligen återvände han till kullen vid bäcken.
Men ehuru valet icke kan sägas komma överraskande, är det dock ur allmänmänskliga synpunkter så glädjande, att vi anse oss böra ägna det några rader. Vid Rasmus Pedersens vagga torde få ha anat den bana som väntade honom. Han föddes i Vognmagergade i Köbenhavn för femtiofem år sedan. Fadern var okänd, modern ökänd.
Den pärlan upptog han och gömde vid sitt hjärta, som viskade: Hon är borta, du får aldrig återse henne. Då sade Rasmus, som märkte, att Erland var mörk i hågen: Jag såg nyss en man, som bar Grips halsband till Ekön. Grip ligger i skogen, halvt uppäten av vargarne. Sörjer ni er goda jakthund? Så var det.
Han sjöng besynnerliga tonföljder, vilda och vackra, helst när suset i tallar och granar var högstämt. Han gick ensam, när han icke ville, att Rasmus skytt skulle följa honom. Rasmus var skicklig skogsman, väl förtrogen med de vilda djurens kynnen och vanor och mäkta lärd i allt, som vidkommer skogsrån, bergafolk och gastar.