Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 27 oktober 2025
Erik tyckte, att Anton borde ha gifvit Kalle smörj mer än en gång, när denne kallade honom för lärarens "gullgris" och "ögontjänare", för det att Anton redde sina uppgifter med glans. Men Anton tyckte synd om Kalle, ty han visste, att denne fick oförståndigt med stryk i hemmet. En dag slogo gossarne boll på den höga åbrinken.
Uppmuntrad av framgången, blev Kalle allt vildare och djärvare. Han bröt inte lås, men han gick igenom takstolar, han stal inte pengar, för det var farligt, men han tog ut naturaprestationer, friheter, förmåner.
Och plötsligen ropade hon: Tyst med klinket där inne! Nu ska vi be Stellan Petréus läsa en dikt. Han blev blodröd i ansiktet och mumlade någonting till svar. Jo det kan ni visst det! Ni har suttit tyst hela kvällen! Vi har alla gjort, vad vi kunnat. Rose har spelat. Jag har sjungit. Kalle har berättat sina rövarhistorier. Nu är det er tur! Och plötsligen fick Stellan mod.
Åkanten var redan belagd med tumstjock is, vit som surmjölk och med vissnade vass stickande upp som skäggstubb. Men längre ut låg rännan med ett tunt, stålsvart istäcke. Kalle hade plockat fickorna fulla av stenar av olika storlekar. De gingo ända fram till strömfårans kant. Kalle kastade stenarna ut över den nattgamla isen och lyssnade till tonen, han fick till svar. Stellan sade ingenting.
Kalle stod ännu kvar. Kommer du inte? ropade han som i ångest och stannade. Stanna inte! ropade Kalle tillbaka. Stanna inte! Stellans ögon blevo plötsligen alldeles stela av skräck. Och ögonblicket efter gav han till ett gällt, hest skrik. Det krasade under honom. Han sjönk, drogs ned av något isande kallt och vått och tungt. Opp mä armarna! Opp mä armarna! ropade Kalle. Hör du inte! Opp mä dom!
Han andades djupt ett par slag. Han kände sig egendomligt lugn och kall. Han hade hävdat sig själv. Han hade uppträtt som en gentleman. Liksom en gång med Kalle Möller hade han i sista stunden visat, att han vågade. Och medvetandet om att ej ha svikit sin innersta princip fyllde honom med en befriande förnimmelse av egen kraft.
Hans egen utstötthet var lätt att bära. En gång, en gång skulle de alla buga sig för honom, en gång skulle de alla komma och be honom om mat, Kalle med glaskulan, Jonne med vagnen, Göran, Märta Gyllencrantz, alla Och den dagen kom förrän han själv väntat sig. Saken var den att han en tre veckor efter hade sin födelsedag.
Han hade Kalles blod i magen och Kalle hans. Egentligen var idén stiligare än vikingarnas. De läto endast blodet rinna under en tuva Han låg med klappande hjärta och längtade till morgonbönen Han kunde inte sova. Tanken på den kalla, svarta strömfåran skrämde honom ej mera. Den föreföll honom nästan som en bisak inför detta andra, fostbrödralaget, blodblandningen...
Och ögonblicket efter steg det ur detta under, som så oväntat kommit i uppfyllelse, en annan känsla, alldeles ny, också den alldeles oväntad: plötsligen förnam han, att han älskade alla sina kamrater, till och med Kalle med glaskulan och Märta Gyllencrantz. Han satt där, på sin gamla vanliga plats, i denna skola, där han varit förnedrad och utstött.
Broman var överlycklig. Glädjen formligen rann över och han kunde inte hålla tätt med sin lycka, utan sade innan han gick: »Herr Svensson! Detta är den lyckligaste dagen i mitt liv. Jag har sökt det här märket i månader. Hela mitt livs lycka hänger på det. Det är värt sjuttiotvå tusen.» Den aga som Kalle Svensson fått mottaga av sin fader och sina vänner var ett intet mot vad som hände Broman.
Dagens Ord
Andra Tittar