Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 27 oktober 2025
Kalle förde sin högra hand först till örat som om han känt efter om huvet satt kvar, därpå, och med gnistrande ögon, lyfte han den i höjd mot den lågväxta kvinnans ansikte, för att klämma till. Men armen stannade tvekande i gesten och i nästa ögonblick flögo alla männen upp från bänken och uslingen låg på golvet med näsan i en blodpöl.
Han tog som förevändning att lämna Greta en bok eller gå ut med Kalle. Men när det kom till det verkliga avgörandet om, vart man skulle gå, lyckades han på ett eller annat sätt ställa det så, att man stannade där man var. För det mesta höll man till i Gretas rum. Det var det konstnärligaste. Rose kom också som oftast. Man låg på kuddar framför brasan och lät den ensam lysa upp rummet.
Mina allvarliga och sedelärande historier berättar jag för stalldrängarna, som ta emot dem med tacksamhet; under det att tante Karolina aldrig kvicknar till, förrän jag sagt något, som kommer mig att skämmas. Men det ska bli en ändring. Och det påminner mig om en präst, som hette Kalle Mager.
Hans tårar flöto så ymnigt, som om ett källsprång lossnat inom honom. Nu hade berättelsen om Josef gått i uppfyllelse. Nu bugade sig stjärnorna för honom och han älskade dem, älskade dem alla, Märta och Kalle och Göran alla, alla Likheten mellan honom och Josef blev dagen efter ännu mera slående. Han stod vid ingången till salongen och tog mot sina gäster.
Å så säger vi inte nåt annat. Nä. Men det gick ej, som Kalle tänkt. Stellan uppfyllde sin del av rollen. Men repet, frågade rektorn. Var fick ni det ifrån? Dä hade Kalle med sig. Hade ni kommit överens om att ni skulle gå över ån eller var det händelsevis, som Möller hade ett rep med sig i fickan? Stellan började skruva på sig. Bär Möller alltid ett rep på sig i fickan? Svara, Möller! Nä äää.
Det var som om han med ens funnit en utväg att i sista stund kunna klara sig undan: han kunde ha glömt gymnastikskorna. Det var ett sätt att rädda sig. Glömma hade man rätt till. Det gjorde man var och varannan dag i skolan. Han skildes från Kalle utanför dennes port. I morron, sade han högt och tydligt. Kalle bara nickade.
Hade inte Rose ? Hade inte Kalle Möller ? Hade inte rabulisterna ? Hade han inte alltid stått ensam, övergiven, predestinerad? Kunde någonting vara mera absolut logiskt och klart?! Han satte sig åter vid skrivbordet med huvudet i händerna. Hur besynnerligt lugn han kände sig! Lugn och allvarlig. Hur skulle han leva? Hur skulle han bära denna förbannelsens visshet, denna predestination?
Kalle såg på honom med stora, runda ögon: Varför inte det? Ä det något fel med dig? Nej, sade Stellan och log åter. Så skakade han flera gånger sakta på huvudet: Nej, det ä inte något fel med mig, åtminstone inte på det viset du tror. Det blev tyst. Kalle såg sig omkring, upptäckte de många böckerna och log. Till sist reste han sig: För fan! Jag får ge mig i väg!
Hemma var det sällan några gäster, på sin höjd en herrmiddag med kortspel efter. Men i allmänhet föredrog hans far mässen eller Sällskapet. Några damer förekommo aldrig i hemmet. Det saknades ju en riktigt representativ värdinna. Kalle Möllers föräldrar togo mot honom på ett sätt, som om han på samma gång varit en gammal bekant och en ny intressant bekantskap.
Stellan hade alltid hyst en blandning av beundran och fruktan för Kalle, ända sedan han förra höstterminen börjat i Stellans skola. Dels hade han kommit från Malmö, som var en mycket större stad. Dels kunde han en massa nya lekar.
Dagens Ord
Andra Tittar