United States or British Virgin Islands ? Vote for the TOP Country of the Week !
Det var som om han med ens funnit en utväg att i sista stund kunna klara sig undan: han kunde ha glömt gymnastikskorna. Det var ett sätt att rädda sig. Glömma hade man rätt till. Det gjorde man var och varannan dag i skolan. Han skildes från Kalle utanför dennes port. I morron, sade han högt och tydligt. Kalle bara nickade.
Han tog långsamt av sig ytterrocken, satte sig på den och började kränga av sig stövlarna. Stellan följde hans exempel. Runt omkring stodo pojkarna och sågo på, tysta. När Kalle fått gymnastikskorna på sig, gick han ända ut till den svarta iskanten. Så vände han sig om. Ställ nu opp er här, pojkar, i en rad inåt lann mä linan.
Kalle nickade, men utan den entusiasm, Stellan väntat sig. Ä dä inte stiligt? Å jo! Ska vi inte göra dä? Dä kan vi väl göra Ja, tjenis! Ja kommer hit efter skolan och så tar ja gymnastikskorna mä mig. Kalle nickade. En klocka ringde. Inne från våningen klappade någon i händerna: Frukost! Kalle infann sig till middagslektionerna.
Plötsligen förstod han allt . Kalle hade lurat honom hela tiden. Kalle var rädd. Kalle hade inte vågat gå över ån. Det var därför han försökt skolka. Det var därför han försökt glömma gymnastikskorna. Det var därför han inte sprungit, när han sagt tre. När rektorn gått reste sig Stellan upp: Får ja lov å gå ut? Gå då!
Va vi ska mä den? Vi ska ha några pojkar å stå mä den i närheten, så di kan kasta ut den till oss ifall dä behövs. Han granskade linan ett slag, stoppade den tillbaka på dess plats, krängde ytterkavajen på sig och sade: Ska vi kila då? Ja, men Kalle, du har glömt gymnastikskorna. Visst fan!