Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 27 oktober 2025
Anmäla honom i tjänsten ville ingen, för det var både skamligt och tidsödande och, vad värre var, farligt. Kom inte åt honom, för då sätter han eld på logen! sade den äldsta. Då skall han väl in åtminstone! tröstade en annan. Vad äro vi hjälpta med det om han kommer in, logen bygger sig inte opp igen för det. Det var riktigt anmärkt, och Kalle gick fri som vanligt. Och så blev det dans på logen!
Hans rum var ej längre platsen, där han själv hade sin varelse, fylld av minnen från tidernas morgon: det var platsen, där Kalle och han tillbringade eftermiddagarna tillsamman, där de välvde sina planer. Men ej heller denna lycka var utan sina mörka skuggor.
Han ville ej låta någon tränga sig emellan honom och Kalle. I en sådan situation fanns det ingenting annat att göra än att ständigt hålla sig i Kalles närhet, att ständigt vara till hands och på sin plats. Stellan infann sig fördenskull hos honom om eftermiddagarna, så tidigt anständigheten tillät det. Det var endast ytterst tvingande skäl, som förmådde honom att hålla sig borta.
Men om det inte längre fanns någon risk för livet, skulle hans idé om fostbrödralaget förlora sin glans. Man går inte fram till en vän och säger: Nu ska vi blanda blod, om det inte har gällt någonting riktigt . Det skulle bara se dumt ut, idiotiskt. Han väntade på Kalle före morgonbönen så länge, att han var den siste som slank genom bönsalsdörrarna, innan de stängdes.
Han hade så bråttom att komma i väg på morgonen, att han inte hann knäppa alla sina knappar förrän han var ett gott stycke från hemmet. Det var kallt, knastrande kallt. På sätt och vis sörjde han över att det frusit så skarpt. Kanske strömfåran redan var säker. Han tänkte inte så mycket på att han och Kalle skulle berövas vågspelets ära.
Det låg en utmärkelse i att vara Kalles förtrogne. Bara detta att kunna säga: Kalle kommer hem till mig om eftermiddagarna! Ju mera han tänkte på detta, ju starkare blev känslan av tacksamhet för Kalle, ju större Stellans beundran för honom. I ett enda slag hade han blivit Kalles vän! Inför detta blev till och med frågan om is och snö betydelselös. Och det blev lyckliga dagar.
Voro mänskorna i grund och botten galna?... Men Stellan gick ej upp och hälsade på Kalle. Hans besök hade gjort honom på samma gång djupt melankolisk och bittert avog. Han hade en känsla av att Kalle valt den säkrare och tryggare vägen. Han visste redan vad han skulle bli.
Han stirrade ut över detta glansiga stålsvarta band; det klingade i isen, när Kalle kastade en sten, som när man slår på en trekant. Och Stellan frös ända in i benstommen. Till sist skakade Kalle på huvudet. Nä, dä går inte i eftermidda. Vi får vänta till i morron. Stellan andades lättare. Medan de gjorde sällskap in i staden, underhöll han Kalle om alla de olyckor, som hänt på ån.
De sjönko ända ned i djupet av hans själ och de stannade där, blevo de flytande, växlande dagarnas ankare. Han förstod dem så, som han knappast förstått några andra ord, som talats eller skrivits. Det är de bästa, som skjuter sig. Sådana som Kalle Möller de skjuta sig inte.
Plötsligen var det någon som sade: Hör du, ä det sant, va Kalle säger, att du stal hans glaskula för honom. Han svarade ej. Han hade aldrig stulit glaskulan. Han hade helt enkelt stoppat den i sin ficka för att lura Kalle, och så hade han glömt, att han hade den där. Men stulit den hade han aldrig gjort. Allt detta skulle han ha velat svara. Men han kunde ej få ett ljud över sina läppar.
Dagens Ord
Andra Tittar