Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 12 oktober 2025
Den uppfattningen fingo också Anton Fröjd-Karlsson-Grönsten och Johan Järnhand, och de försiktigt närmade sig den unge mannen, ty Grönsten och Järnhand voro ett par framstående medlemmar av bondfångarnas skrå, och de vädrade sköna, amerikanska långschalar i svensk-amerikanens plånbok. Den ljushårige tittade uppåt husväggarna och smålog överlägset. Trevåningshus! Att de gitte bygga sånt.
Med pekfingret följande den rangliga skriften på ett gulnat papper ropade länsman med skiljetecken mellan varje ord: Högvälborne, greve, Johan, Ludvig, Arnfelt. Och tillade mumlande: Från Frönsafors i Raslinge socken, till yttermera visso. Just den lurifaxen var det, ja. Just den. Nå, kommer greven godvilligt? frågade han över axeln. Det dröjde en stund, innan uppmaningen åtlyddes, en god stund.
Johan gjorde en volt i stora förstugan och ville ta på bonjouren bakom en dörr, men det fick inte bli något af. Han gjorde det ändå, ty friherrinnan hade sagt det. Så kommo de upp i stora salen. Jo, det var ett rigtigt slott.
Till julen anlände fotografiporträtt af brodern i fransysk collégien-uniform. Det var trumfess. Johan hade nu en bror, som bar uniform och talade franska. Han visade porträttet i skolan och vann socialt anseende. Sjökadetterna grinade emot och sade att det icke var någon riktig uniform, för det fans ingen stickert. Men det fans kepi och blanka knappar och något guld på kragen.
Der var gladare än vid Sabbatsberg, och värdens gossar voro skolkamrater. Trädgården hade fadern icke mera, och Johan sysslade nu mest med böckerna. Han förde en förmögen ynglings lif. Huset var gladt, uppvuxna kusiner och kontorets många bokhållare besökte det om söndagarne, och Johan upptogs i deras umgänge oaktadt sina unga år.
Döende makar bruka plågas mest på sistone vid tanken på att den efterlefvande skall gifta om sig. Bröderna togo saken flott och böjde sig. De hade faderskulten som religion. Tro och icke tvifla. De hade aldrig tänkt att faderskapet endast var en tillfällig egenskap, som kunde falla på hvar mans lott. Men Johan tviflade.
Johan tyckte det var synd, ville begagna tillfället och i ensamheten söka Jesus, som han icke funnit än. Omvändelsen skulle nemligen efter beskrifning inträda som ett åskslag och åtföljas af visshet om att man var ett Guds barn, och så vore friden der. När fadern om aftonen läste tidningen gick Johan fram till honom och bad få vara hemma från lustresan. Hvarför det? frågade han vänligt.
Den allvarsamma, vackra och stolta flickan! Gå och säg åt henne det ordet blott, hon skrattade dig ut och gret på samma gång, att du ej bättre förstår dig på ett litet blygsamt hjärta, som troligen ej känner högre lott än att få falla dig om halsen blott. JOHAN FLEMING. Nej, nej.
Vad är det här? Vad är det för spegelfäkteri? Vad vill han? Vill han ha mig fast? Säg ifrån! Giv hit papperet. Nä, nä, män, mumlade länsman, nä, nä, män, om jag det gör. Si, det är ett gott papper. Här står namnet Johan Ludvig Arnfelt med signet bekräftat. Och så har vi två goda löftesmän Giv hit! skrek greven.
Örnnäsa, stora bruna ögon och krusadt hår ner öfver tinningarne. Hon var elegisk, släpade på rösten och talade något i näsan. Johan tyckte icke hon såg fin ut, och våningen var tarfligare än hans hem, men de hade ju herrgård på landet, slott. Hon tilltalade honom likväl, ty hon hade ett drag, som påminde om hans mor. Hon examinerade honom, konverserade och släppte sitt nystan.
Dagens Ord
Andra Tittar