Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 12 oktober 2025
Lucidors enda »måls- och skyldsmän», mäster Johan Groop och vaktmästaren på accisen Jost Stare, gjorde allt, hvad i deras förmåga stod att beifra saken. Troligen var det också de, som, enär den döde sjelf ej lemnade efter sig tillräckligt, bekostade hans begrafning.
Han läste hellre Wallins predikningar än han gick i kyrkan. Modern började i stället luta åt pietismen. Hon sprang efter Olin och Elmblad och Rosenius, och hade väninnor, som buro hem Pietisten och Andlig Dufvoröst. Dufvorösten undersöktes af Johan och befans innehålla roliga historier om missionärer i Kina och beskrifningar på skeppsbrott. Pietisten fick ligga.
Lifvet var en straffanstalt för brott, begångna innan man var född, och derför gick barnet med permanent ondt samvete. Men Johan lärde också något för lifvet. Klara var en skola för bättre mans barn, ty församlingen var rik. Gossen hade skinnbyxor och smorläderstöflar, som luktade tran och blanksmörja. Man satt derför icke gerna bredvid honom, när man hade sammetsblus.
Dessa barn gingo samtidigt i något yrke, voro svarta om händerna, rätt gamla, ända till fjorton, femton år. Många af dem seglade med briggen Carl Johan om somrarne, och uppträdde sedan på hösten i tjäriga lärftsbyxor, svångrem och knif. De slogos med sotare och tobaksbindare, togo aptitsupen i frukostlofvet, gingo på krogar och kaffehus.
Slutligen togo de detta för vana, att sjelfmant stiga in och ta ovettet när de tågade genom stora bönsalen. Rektorn fattade agg till Johan och visade tecken till att vilja kugga honom i examen. Johan satte hårdt mot hårdt och läste nätter och dar. Teologiska lektionerna urartade nu till disputationer med läraren.
På muren i fonden ofvanom den äro följande latinska verser i röd skrift inhuggna: CAROLUS HUC VENI, VICI FUDIQVE REBELLES; HINC ABEO PRORSUS VESTIGIA NULLA RELINQVENS. HUC ITERUM VENIAM, CAVEAT SIBI CONSCIUS OMNIS! NON ILLO PARCET TEMPORE DEXTRA REIS. En dörr på hvardera sidan närmare förgrunden. Första scenen. Arvid Stålarm. Ebba Fleming. Olof Klaesson. Daniel Hjort. Senare Johan Fleming.
Det var märkvärdigt, tänkte Johan vid läsningen, hur denne flärdfria man, som talar så enkelt och sant, kan skrifva så svulstigt. Det här är osant. Kan nu något ondt bo qvar i vårt hjerta? Kunna vi ej förlåta? Ack jo! Vi måste det nu, sedan vårsolens kärleksstrålar bortkysst det kylande snötäcket från natur och hjerta.
JOHAN FLEMING. Jag förebrår dig ej, tvärtom mig själf jag förebrår. Farväl, farväl, min syster! Blif lycklig en gång, när en själ du finner, som är dig värd, och mins mig som en vän! SIGRID. Nej, Johan, sänd mig icke bort. Om ock jag ej är värd att dö med dig, jag önskar dock intet annat än få dö. JOHAN FLEMING. Och hvarför?
Nu öppnar rektorn dörrn och rektorn kommer in. Nåå, du! Rektorn ska inte vara obeskedlig mot Johan, för han bor på Norrtullsgatan. Tyst, Karin säger rektorn och gå! Jaså du, du bor på Norrtullsgatan, du? Det är långt bort det. Men du kan passa på tiden ändå. Han vände och gick. Det var Karins förtjenst att han undkom stryk. Och det var ödets att Hanna tjent hos rektorn sammans med Karin.
Orden trängdes och han sa en dumhet, tagen i högen ur en skolbok. Bevisas? sade han. Det fins klara saker, som hvarken kunna eller behöfva bevisas. Nej hör du, nu är du dum, sade fadern och hade öfvertaget. Johan låg slagen, men ville bitas ändå. En ny skolreplik han sjelf fått i näsan och som värkte än, stack sig i handen på honom.
Dagens Ord
Andra Tittar