United States or Poland ? Vote for the TOP Country of the Week !
Ni kan inte tänka er så vackert jag talar fort och snabbt och byter hastigt ämnen för att få bort den fördömda chokladkakan som svävar över våra huvuden. Men det gick hög sjö på fjärden. Och bladen hade gulnat i backen upp till villan. Men alarna stodo gröna. Det är märkvärdigt vad alar äro gröna länge på hösten. Jag vet inga trän som äro gröna så länge om hösten som alarna.
Med pekfingret följande den rangliga skriften på ett gulnat papper ropade länsman med skiljetecken mellan varje ord: Högvälborne, greve, Johan, Ludvig, Arnfelt. Och tillade mumlande: Från Frönsafors i Raslinge socken, till yttermera visso. Just den lurifaxen var det, ja. Just den. Nå, kommer greven godvilligt? frågade han över axeln. Det dröjde en stund, innan uppmaningen åtlyddes, en god stund.
Där fans bland hennes minnen också en stor packe gamla bref, hopbundna med rödt ullgarn. De voro alla från hennes forna beundrare och innehöllo dels blygare, dels djärfvare kärleksförklaringar. I de flesta brefven hade pappret i vikningarna gått sönder och bläcket gulnat, på sina ställen alldeles förbleknat, så att hon numera väl icke kunnat få reda på innehållet, om hon icke känt det utantill.
Nej, vi hava även en utsaga från en mycket senare tid: Stunget av mask, av sol förtorkat eller i frostnatt gulnat eller alltren i knoppen danat till vanväxt ser jag på världens träd vart blad; men ett är fullkomligt.
Jag reser ut för den gubben. Han har skrivit och bett mej komma. Låt oss segla dit tillsammans! Nu har jag varit på Storön och sett att allt var sig likt. Löven hade gulnat och det var tyst på ängen. Där låg en tennisboll kastad som en smutsig snöboll. Badhuset var stängt och inga båtar vid bryggan. Människorna hade tagit sommaren med sig och rest.
Hon ryckte till sig nattlinnet, och kröp i det med sådan häftighet att det knastrade i sömmarna. Hon ropade på Bollan, kysste tante Sara till godnatt och hoppade upp i sängen. Här ligger en papperslapp på golvet, sa kammarjungfrun, som stökade omkring i rummet. Hon räckte pappersbiten åt fru Olga. Det var Jan-Petters visitkort, gulnat och fläckat av Spillebodarens smutsiga fingrar.
Jag känner inte igen dig för den vita klänningens skull. Han stack två fingrar inom svångremmen och tog fram en papperslapp, som han räckte henne, sägande: Här har du ett ord och en hälsning från honom själv. Från Jan-Petter, då han låg på sitt yttersta. Fru Olga tog lappen och stirrade frånvarande på den. Det var helt enkelt ett gulnat visitkort: Jan-Petter Janselius.