Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 4 oktober 2025
När sig våren åter föder, Klar och ljuf, Dagen ler och solen glöder, Vaknar du, Fäster vid din veka stängel Blad och knopp, Och från gruset som en ängel Lyftes opp. Med din doft kring rymden ilar Fläkten glad, Fjärilns gyllne vinge hvilar På ditt blad. Ingen oren vågar kinden Kyssar ge, Daggen, ljuset, fjäriln, vinden. De, blott de.
När ni har svarta sorgdrägterna på, chers enfants, då borde ni ju veta att vi skola fira en liten sorgefest på den högtidliga plats der hon nu hvilar i frid från jordens oro. De tre små barnansigtena sågo så bortkomna ut.
Emellertid har af din höge fader jag Befallning fått att spana ut den hemlighet, Som öfver henne hvilar, hvarifrån hon är Och hvem; i hvilket ärende hon kommit hit, Och hvarför hos hans ovän hon sin boning sökt. Det sports, att med en vördnad, vida djupare, Än hennes dräkt och yttre synas kalla på, Hon af sin värd och af hans folk bemötas skall.
O, endast tvenne flyktiga minuter, O, af det långa lifvet endast tvenne Är människan ur stoftets dvala väckt Och kan mot andevärldens vällust skåda; Och dessa gry med hennes första kärlek Och hennes sista stund! Som barnet hvilar Med slutna ögon vid sin moders barm, Så hvilar människan i evighetens.
"Slumra", sjöng hon, "o barn, som den gryende blomman i knoppen, Slumra och känn i din sömn, känn gladt, att din moder dig vaggar! Snart, ack, hvilar hon själf som du, ohunnen af sorgen, Men af en främmande vaggas du då och drömmer så ljuft ej.
Jämte dem befinnas på scenen en föregifven spanior, egenteligen hertiginnans af Ferrara, Lucrezia Borgias, förtrogne, samt en ung lycksriddare, Gennaro, öfver hvars härstamning ett mörker hvilar ända intill slutet af dramen, då det upptäcks, att han är Lucrezias son. Denne Gennaro insomnar nu, under det de öfriga samtala om de rysligheter, som befläcka familjen Borgia.
Han, som en gång på våra kala drifvor stod Och kunde för sitt land dock kärlek bära, Han, som för detta land göt gladt sitt varma blod, Han, som, då allt gafs bort än, ägde kraft och mod Att träda fram och rädda Finlands ära, Han hvilar nu.
Hufvudsaken är ett redligt arbete och en sjelfständig tanke, fortfor Hanna i det hon reste sig. Ingen af oss bör lemna skolan med den inbillningen, att lifvet fordrar ingenting af henne. Från och med i dag hvilar en dryg portion ansvar på oss hvar och
Fram till sin gamle vapenbroder Steg han och hof till darrande ord sin röst: "Kung, Hjalmar skall föra ditt svärd En gång, när själf du hvilar med maktlös arm, Skydda ditt land och fjärran väcka Minnet af Fjalar än, där det slumra vill. Dröj längre då ej i ditt val! Brant står vid stranden klippan, och nedanför Väntar i tystnad svala vågen; Lätt som en gnista slocknar din dotter där."
Vet jag dock knappt, hur jag bäst skall beskrifva den dejliga flickan, När hon bland ynglingar dväljs och ömsom talar och tiger; Som då ett vårmoln hvilar sin glans bland träden på kullen, Buskarne fröjdas och björkarne stå i stilla förundran, Skådande morgonens prakt och det rosenfärgade molnet, Tills ur sitt sköte det sänder en fläkt; då svikta de späda Grenarnes skott, och de krusiga löfven skälfva af vällust; Mindre bäfvar också ej gossen, då Hedda han åhör."
Dagens Ord
Andra Tittar