Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 12 juli 2025
Men det vore obarmhärtigt att med mindre allvar omnämna en gammal man och borgare af herr Gyllendegs kvalitet, och vi vilja därför med all respekt tillägga blott detta, att herr Gyllendeg alltid regelbundet besökte kyrkan, alltid kastade sin slant i håfven så hårdt, att den ljöd som tvenne, aldrig svor, utan i yttersta förbittring, och äfven då blott vid sitt handtverks arffiender: tviskinn och brända buller, och för öfrigt med den modesti bar sin stora förmögenhet, att han alltid kallade sig fattig, förföljd och ensam i världen.
Man må dock icke föreställa sig, att gossarna voro nog blinda att icke se på förhand vådor, svårare än de öfverståndna, mer och mer skocka sig öfver deras hufvuden hvarje minut herr Gyllendegs vrede fortfor att låga. Därför försöktes allt för att blidka densamma i tid och förekomma det besök, man var öfvertygad om att herr Gyllendeg följande dag skulle göra i skolan.
Redan innan det andra slaget hann måttas, var följande samtal å bane: "Håll för Guds skull upp, herr Gyllendeg, ni gör en omänsklig gärning, då ni slår den, som ni borde tacka på edra bara knän!" "Tviskinn och brända bullor! Hvarför skall jag tacka honom?" skrek herr Gyllendeg; emellertid höll han upp med det tillämnade slaget.
På denna punkt hade herr Gyllendeg redan nått en god ställning och började känna igen sig i sitt element, ungefär som den halfdöda fisken, då den en stund fått förfriska sig i vatten, småningom upplifvas och pröfvar sina krafter. Herr Gyllendeg hade, att icke lämna liknelsen, just nu vändt ryggen upp och begynt spela med sina fenor; dock i full simning befann han sig ännu på långt när icke.
Vår lilla trumslagare hade sålunda det missödet att se sin goda afsikt omintetgjord. Långt ifrån att kunna rädda sin general, såg han sig snart af herr Gyllendeg framställd för rektorn och rekommenderad till ett eller annat tjog efter omständigheterna, en nådebetygelse, som denne snart befanns villig att tilldela honom.
Ja, ja, sorg och bekymmer räcka till, mor, Sanna, fördärfliga sprakved, nu släpper du ut all värma igen! jag ville säga, mor, att bekymmer och förargelse är, som ni ser, min dagliga kost, och slutet på allt blir tiggarstafven." "Häda icke, herr Gyllendeg", vidtog gumman åter, "det är ogudaktigt af er att tala så.
Ty om han än, mente han, kunde undkomma herr Gyllendeg, af hvilken ingen hade så mycket att frukta som han, var han dock icke fullt säker för den gamla Susanna nu för närvarande, emedan han dagen förut, då han sprang hos henne i underhandlingar, lockat pastorns stora hund in på gården med sig och ässat den på hennes kattor, så att den nära bitit svansen af den bland dem, som sist hann in genom farstudörren.
"Se, se", ropade herr Gyllendeg och höll sig för öronen, "jag vill ingen syndare vara, om han icke slingrar sig ur rättvisans händer som en hal ål." "Silentium, herr Gyllendeg", bjöd rektorn, "er rätt skall ingen skada taga.
Men ungefär vid denna tid, kanske litet förut, steg herr Gyllendeg upp från sin stol, inläste med stor andakt sin bönebok, suckade till Gud och gick till sångs. Dagens tilldragelser hade nästan alla kvarlämnat i hans hjärta en ljuf, ja, stolt belåtenhet, och hans anlete lyste af tillfredsställelse, då han, sittande, i sin säng, drog på sig sin nattmössa och släckte ljuset.
"Nej, gossar", anmärkte åter en fin politikus i kretsen, "vi gå bort härifrån och låta gardisterna bli kvar; herr Gyllendeg klagar visst för rektor, att vi åter trampat ned gräset på hans äng och skrämt hans får." "Huru skall han få veta det?" anmärkte veteranen buttert.
Dagens Ord
Andra Tittar