Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 6 september 2025
Och till denna kvinna kunde hon säga allt utan fruktan för att bli missförstådd, ty modern älskade redan detta lilla blonda hufvud med samma häftiga intensitet, med hvilken hon älskade sin son älskade det på godt och ondt, med alla dess fel och alla dess svagheter.
Utan skoning skilde Du hans blonda hufvud ifrån kroppen." Och han drager fram. sin knif ur gördeln Och från kroppen skiljer Osmans hufvud. Tar hans hufvud, tar sin öväns' vapen Och arabern, turkens höga stridshäst, Och beger sig hem med sina vänner. Men i Montenegro-bergens grannskap, Från den lilla byn där, från Saljuto, Till hans möte går den gamla fadren, Sträcker famnen och hans anlet kysser.
Men det tunga gisslet, som en af barbarerna redan lyft för att slå till, föll icke ned på deras hufvud. En annan vilde hade stött dem åt sidan och en tredje hade fattat ett kraftigt tag om Edesius' långa, blonda lockar för att sedan, då den lille sakta jämrade sig, med ett rått skratt slunga honom ifrån sig.
Men akta dina ögon ifall han har en mor!» Hon stängde dörren efter sin gäst. Så återtog hon sin vandring och tårarne störtade åter fram i frihet. Hon skulle aldrig kunna motsäga sin son deri, att detta icke var ett täckt litet ansigte; och hela hennes egen tillgifvenhet skulle icke väga så mycket i vågskålen som ett enda litet fjun af detta silkesfina blonda, hår. Äfven hon måste resignera.
Halvdagern utraderade allt rått i flickans ansikte och under det blonda pannhåret lyste de stora ögonen, och de bleka kindernas ovaler blevo ganska nära skönhetstypen sådan målaren drömt sig. Han satte sig mitt emot henne, betraktade henne, föll på knä, talade poesiens luftiga ord, beundrade och bad. Allt utom det sista! Som du ger andra! Vem har sagt det? Det gör ni alla!
De togo sig för resten präktigt ut, de båda, som de stodo där Edmée de La Feuillade och Eugène de Beauharnais han artigt böjd fram emot henne med ett skälmskt, strålande leende, hon smärt och hög, litet avvisande tillbakalutad mot den monumentala kaminen av grön egyptisk marmor, som så vackert framhävde hennes blonda hår och vita skuldror.
Hon var lång som sin mor, men smärtare, med samma rika, blonda hår. Nu vände hon profilen till och började sjunga, medan Rose ackompanjerade. Hon sjöng något på tyska. Det lät ej så vackert som när Rose spelade. Men hon själv var skön. Hon var ännu mera lik statyn på piedestalen och hennes bröst voro ej så stora som Roses. Han kände sig med ens sorgsen över att ha sett henne.
Denne avhörde hans bekännelse med ett underligt leende, likgiltigt, medlidsamt. Slutligen frågade han: I vem? Den blonda! Det är jag med! Man beklagade varandra och tröstade varandra, man beslöt att genom arbete och flit slå bort den förhärjande plågan, ja han ville nu strax gå på föreläsningen, men skulle först gå upp efter sitt kollegium, som han glömt i förmaket.
Nu var det fröken Melicertas tur, och länge satt hon för spegeln, och grann var hon, och hennes blonda hår var så högt friseradt, som den största blårtott på gamla Gretas spinnrock, och de blå blommorna klädde henne så väl. Nu var prinsen redan nere i trädgården, när fröken Melicerta och Sabina kommo, och åter helsade prinsen så artigt och förde fröken omkring, och Sabina gick efter.
Huvudet var alldeles tomt, det vackra, blonda håret hade dolt ett stort, svart hål. Så förfärligt, sade jag. Och så tog jag bort håret från kammen och sade: Jag skall gumma fast alltsammans med syndetikon, så blir hon som förut. Var inte ledsen! Hon blir aldrig som förut, grät min dotter. Jo, precis som förut, sade jag, alldeles som förut.
Dagens Ord
Andra Tittar