Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 2 juni 2025
Deras glada röster hördes allt saktare ... de bekymrade sig föga om snön, som yrde omkring dem, om kölden och den kalla isiga blåsten, som jagade hvirflar af lösa, sandaktiga snöpiggar omkring på gatorna. De gingo framåt arm i arm. Liisas tunna bomullskjol fladdrade kring henne, den lilla korta paletån blåste upp och blottade nu och då det illasittande utnötta klädningslifvet.
Ack, hon hör så klart, hur han också sitter och sjunger om henne, fast han ännu kanske varken vet var hon bor eller vad hon heter. Och så sätter hon till att gråta... och tar bonden i granngården! Hon böjde sig och bröt en dunig maskros och blåste på den.
Han torkade af dammet med ärmen, blåste bort en hop med sopor, som hade lagt sig på den mellan skrufvarne, och såg att alla strängarne voro i behåll. Han pröfvade skrufvarne, spände till, knäppte på strängarne, stämde. Men hvar var stråken? Han letade och letade. Med en hunds väderkorn fann han den ändtligen. Litet djupare ned, på bodgolfvet under en hög gamla tapeter.
Så kunde den ena hären icke komma inpå den andra under hela natten. Och Mose räckte ut sin hand över havet; då drev HERREN undan havet genom en stark östanvind som blåste hela natten, och han gjorde så havet till torrt land; och vattnet klövs itu. Och Israels barn gingo mitt igenom havet på torr mark, under det att vattnet stod såsom en mur till höger och till vänster om dem.
Men nu blev han nöjd. Han satt i fönstret på farmors knä och såg på all ståten. Han pekade på musikanterna och talade till sig själv i ett sträck. Det fanns särskilt en av dem, han alltid beundrat mera än alla de andra. Det var en stor karl med en stor mustasch och han blåste i den allra största "trumpeten", som var så stor att den var större än Stellan själv.
Högt uppe på skogssluttningen blåste vinden frisk och kall och decembersolen lyste vänligt på de unga granarna samt fröjdade sig åt deras friska grönska. De voro solens älsklingsbarn, dessa granar, där de höjde sina smärta spiror mot höjden, liksom om de velat tacka henne för den lifskraft hon skänkt dem.
John vände sig ej mera åt henne, utan lade sig och blåste ut ljuset. Der var han nu så nära henne och likväl på samma gång så långt borta. Alma lyssnade på hans andedrag och följde hans minsta rörelse. "John!" hviskade hon inom sig. "Förlåt mig, jag är ju din egen. Jag älskar ju dig af hela min själ. Förlåt! Var inte ond, jag kan inte lefva, om du är så der kall och oförsonlig!"
Hvaraf visste man, att det då mer fanns något lif? Kanske allt var slut då. Menniskor voro i rörelse på gatan. De foro förbi somliga, andra mötte de. Alla sågo friska och kraftiga ut. Till och med de små, trasiga tiggargossarna, hvilka drogo en kälke efter sig och blåste i sina röda händer. Och äfven bonden, som hemtade ett vedlass till staden och gick bredvid hästen med tömmarna i hand.
För tillfället blåste också en nordlig vind och skakade angenämt den gamla träkåken; allt var med ett ord så där lämpat för att göra situationen aktningsbjudande och han skulle icke för allt i världen velat bli störd, om icke för att ropa ett »stig in» och öppna dörren åt den överraskande fadern. Då knackar det tre slag i väggen bakom hans stol: Vem där! Jag! Är du hemma! Ja, men jag läser?
Det blåste kallt; vinden och de vita molnen pinade i ögonen och den gamla gick in i skogen igen, trött på att vänta; och hon tog sig till att plocka lingon i förklät, för hon kunde inte vara sysslolös, utan måste hava något att fördriva oron med.
Dagens Ord
Andra Tittar