Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 20 oktober 2025
Va ska vi göra, fabrikörn? Tvy såna rackare! Husch då. Va ska vi göra? Jo, det ska han få se. Giv mig käppen. Nej, gå inte ut, fabrikörn, man kan aldrig veta vad det är. Och de har släckt kroglyktan. Den har vinden blåst ut. J. A. Broms gick ut i krogrummet. Han rätade på sig nästan som i forna dagar.
Som det blivit honom förbjudet att ha något eggjärn i sin närhet, hade han på länge varken skurit skägg eller hår. Båda växte fritt och yvigt. Fast ännu knappt över femtio år, var han mycket vitsprängd. Därför såg han ut som en gubbe, men ansiktet var ännu lika friskt med samma färg av skära rosenblad. Olyckorna hade blåst förbi över honom som tomt väder.
Vi sågo på afstånd skenet af eld ur dess fönster, och den muntra kaptenen lät slupen ränna af dit för god vind. "Utan skryt, gode herrar", utbrast han nu, i det han tog sig en djup klunk kall punsch, "kan man säga, att vi nu hafva en god blåst. Och likväl bestods mig en sådan, om ej en vida bättre, då jag än var blott fyra, fem år gammal och allena till sjöss på köpet.
Tomas hade stannat framför en liten nedsotad, gammalmodigt byggd ångbåt. Den hette Utö, och den skulle avgå till Utö om en kvart. Utö... Det låter som om det skulle ligga allra längst ute vid havet... Han skrev några rader till modern och lämnade dem åt ett stadsbud, därefter gick han ombord. Det hade blåst upp en frisk östlig vind.
När jag tänker på denna tid och allt som sedan följde, måste jag med förvåning minnas vår spänstighet. Som om endast ett strömoln kommit på vår himmel och blåst bort, så gingo vi här lyckliga varje afton, och det fanns icke ett stänk av vemod i våra samtal. Allting, som varit, låg begravet bakom oss. Det var väl icke den sorglösa lyckan med ungdomens oprövade blinda tillit till sig själv.
Och längst upp i gången kom nu lyktan och kastade sitt sken på sandgången, som gnistrade av musselskal och torkade fiskgälar, och i noten blänkte kvarblivna strömmingsfjäll som rimfrost i spindelnät. Men lyktan lyste också på ett gammalt gummansikte, som tycktes torkat av blåst, och på ett par små vänliga ögon, som krumpit ihop vid spiselden.
I dörren stannade hon ännu en gång och sade lågt, med en helt annan och allvarligare röst än förut: Vet du vad, Tomas? Jag har fått en ny lifsuppfattning. Ä, drag på trissor, murrade Tomas. Jag visste inte av att du hade någon förut, tillade han leende. Greta var redan i trappan. Tomas låg och såg på snön, som föll därute. Det var ingen blåst, och den yrde icke längre.
Blott ett par ögon sågo den hjärtats sällsynta blomma, som nu i matta färger förmådde utveckla sig för lifvets sista korta, flyende halftimme. Blott en såg det och tryckte den stackars blomman tacksam till sina läppar. Mot afton. Man kunde icke längre se på Långträsket att det blåst på dagen.
Dessutom var han, hvad vi andra icke voro, mot allt hvad som kunde kallas blåst, köld och vatten rent af förhärdad, och då han satt vid styret i sin egen slup, hade han väl som knappast brytt sig om att huka sig, om han än för hvarje våg varit i fara att snudda vid månen. Emellertid var och förblef vår segling på intet vis angenäm.
Skarlakansfeber först, så följderna. Hon vakade natt och dag. Det blef höst. Oktober gick och november kom. Sergej var ute hos henne på söndagarne, han rodde med Fiskar-Annas båt och for hem på morgonen, i mörker och blåst, klockan 5 eller 6. Så fort lille Weli blef frisk, skulle hon in till herrskapet igen. De skulle då blifva lyckliga, fullkomligt, oblandadt lyckliga.
Dagens Ord
Andra Tittar