Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 7 maj 2025
Hon var sysselsatt med att sträcka upp ett stadsbud som hela tiden yrkade på att man skulle vända upp och ned på sätet och skaka på det så att flickan kom loss! Nu kom polisen. Det blev tyst i folksamlingen. Han banade sig väg fram till sätet och sade till fru Göransson som fortfarande låg på marken: Vad gör ni med barnet? Stig opp! Fru Göransson steg upp.
Tomas trodde att han ville låna pengar och erbjöd honom tio kronor, ty han var tillfälligtvis vid kassa. Recke avböjde vänligt men bestämt. Nej tack, när jag vill låna pengar säger jag alltid till genast. Jag lämnade för resten min klocka åt ett stadsbud för en stund sedan och sade åt honom att komma hit med pengarna. Nej, det här går inte i längden, återtog han efter en stund melankoliskt.
Det kändes som skulle jag icke kunna lefva längre. Dock först ville jag skrifva till honom; och jag sände ett stadsbud med brefvet. Jag minns icke klart, hvad jag skref, men det var ungefär så här: »Jag hade hoppats att få säga er farväl, men ni hade icke ett vänligt ord att ge mig. Jag fick nöjas med mindre medkänsla än en döende hund får af sin herre.» En half timme senare kom han.
Där ställde de till en större hippa på sitt hotell, vilket slutade med att en av dem fraktades till amerikabåten, medan den andre av två stadsbud sattes på båten till Korsör. Kort därefter startades i en liten vrå av New-York Wibergs konsthandel. Det var en liten diskret affär, vackert och ganska väl inredd, men dess expositionssalong var nog att göra nästan vem som helst vansinnig.
Jag såg brådskande ansikten, stadsbud och banbetjäning, främmande resgods; och där ute dalade de våta flingorna ideligen öfver modden. Jag stod sysslolös, betraktande de andras brådska. Allt mitt var färdigt, jag hade ingenting att tänka på. Dörren öppnades, och där kom en herre; ett par brådskande steg och han tvärstannade. Ett blekt, fint ansikte, som jag kände!
Tomas hade stannat framför en liten nedsotad, gammalmodigt byggd ångbåt. Den hette Utö, och den skulle avgå till Utö om en kvart. Utö... Det låter som om det skulle ligga allra längst ute vid havet... Han skrev några rader till modern och lämnade dem åt ett stadsbud, därefter gick han ombord. Det hade blåst upp en frisk östlig vind.
På kvällen gick jag i dramatiskan och tittade på småfröknar; men allt förgäfves. Små fröknar som komma till Stockholm och ämna bli några dar ska' inte gå och hoppas möta sina vänner på gatan. Små fröknar ska' ta stadsbud och skrifva ett par ord på en lapp och skicka upp på redaktionen och få adress och så vidare, ögonblickligen.
"Farväl, farväl!" ropade de till hvarandra, "vi skola försöka träffas igen och berätta hvad vi genomlefvat!" Det var dagen före trettondagen. I en stor skolsal bars in den ena julgranen efter den andra. Där kommo stadsbud med stora, präktiga granar, där muntra skolgossar med små, blygsamma granar, hvilka tills i går burit sötsaker och ljus och stjärnor på sina grenar.
Så en dag kom ett stadsbud med ett brev och ett smalt, avlångt paket. Han bröt brevet och läste: "Tomas! Ja, det är slut. Ha vi icke vetat det länge? I morgon med aftontåget reser jag till Norge med mamma, och vi veta icke när vi se varandra härnäst. Jag tycker att det är underligt. Jag måste resa långt bort och gömma mig; då har jag säkert gjort något mycket illa.
Dagens Ord
Andra Tittar