Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 20 maj 2025
Den unge konsthandlaren Wiberg satte sig genast i förbindelse med tidningen, och meddelade, att han på privat väg fått veta mera om det märkliga fyndet än vad tidningen visste. Enligt den med Wibergs vackra bild prydda intervjuartikeln hade denne store konstkännare erfarit, att tavlan utan tvivel vore äkta.
Visserligen hade ingen av dem gjort särdeles mycket för fäderneslandet och inte för någon annan heller för resten, men unga målare ha i alla fall vissa anspråk på, att fäderneslandet, eller åtminstone någon av dess mera framstående innevånare, skola ta hand om dem och vara som en mamma för dem. Detta hade fäderneslandet i Jönssons och Wibergs fall fullkomligt underlåtit.
Jönsson, som bar den underbara tavlan under armen, fördes i triumf till Wibergs affär, där tavlan skulle exponeras. Jönsson var lugn i det hänseendet. Det fanns ingenting att anmärka på den Rembrandt han hade. Det var en bra Rembrandt. Han hade gjort den själv. Tavlan hängdes på Wibergs vägg och täckelset föll.
De funno ingen Mecenas, fingo aldrig ens sälja en tavla, en sak, som dock kanske berodde på, att de ytterst sällan målade några, och de voro således uteslutande hänvisade till att leva på vigg, vilket är förenat med större besvär än mången tror. En vacker dag sken dock solen fram över Jönssons och Wibergs liv.
Där ställde de till en större hippa på sitt hotell, vilket slutade med att en av dem fraktades till amerikabåten, medan den andre av två stadsbud sattes på båten till Korsör. Kort därefter startades i en liten vrå av New-York Wibergs konsthandel. Det var en liten diskret affär, vackert och ganska väl inredd, men dess expositionssalong var nog att göra nästan vem som helst vansinnig.
Wibergs faster, som länge fört en tynande tillvaro, och huvudsakligen hållits uppe av sitt brinnande intresse av att få se, hur länge det skulle dröja innan hennes älskade systerson hamnade i rättvisans klor Wibergs voro nämligen hyggligt och anständigt folk som inte gillade målare dog till sist och efterlämnade tio tusen kronor.
Augustus steg in i Wibergs konsthandel och sade: »Är den där tavlan kommen?» »Ja», svarade Wiberg. »Den hänger där. Vill min herre taga den i skärskådande?» »Nä», svarade Augustus P. Schniller, »det ger jag fan i, men den skall in i min samling. Slå in den och lägg den i bilen. Här är en check på två hundra tusen. Räcker det?»
Tidigt på morgonen kom ett kabeltelegram från Europa och tio reporters, som allesammans visste vad telegrammet innehöll, och ville veta vad Wiberg nu ville göra. Det var nämligen avslag på Wibergs anbud.
Reporterna stodo i en intresserad krets omkring honom när han läste det, och ett beundrande mummel uppsteg när han helt kallt vände på det, och på baksidan skrev ut ett nytt telegram: »Jönsson, Europa. Sextio tusen. Wiberg.» Kort och rakt på sak. Inte många minuter därefter voro extraupplagorna ute, med Wibergs telegram på första sidan under rubriker sådana som: »Amerika måste äga konstverket!
Dagens Ord
Andra Tittar