United States or Martinique ? Vote for the TOP Country of the Week !


Tror du jag har glömt vad dom sa’ när jag ville hänga min ’Herre med käpp’ utställningen, du vet? ’Herrn kan ingen anatomi. Den där ser ut, som om han behövde komma till ett ortopediskt institut.’ »Vafasen behöver en konstnär kunna anatomi för?» »Jaså, det visetsade Wiberg glatt. »Vi skall vara mecenater. Det gillas! Men hur vill du att vi skall bära oss åt för att mycket pengar

Gumman, som hade fullt klart för sig, att hon skulle leva i evighet, hade underlåtit att göra testamente, och pengarna tillföllo följaktligen Wiberg, som var hennes närmaste släkting. Varav följer, att gumman började vända sig i graven snart hon kommit dit. Wiberg bar sin sorg som en man.

Vid hans sida satt Jönsson, något blek, och omvärvd av pilsner och wichy-vatten. Wiberg steg upp. Drack tre pilsner och granskade sedan med gillande sin exteriör i det fragment av en jungfrukammarspegel, som prydde Brylanders ateljévägg. Frackkostymen tilltalade honom ofantligt mycket mera än den i sitt ursprungliga skick gjort.

Jag vräkte både honom och bilen i en märgelgrav. Fäderneslandet hade behandlat de båda lovande unga målarna Jönsson och Wiberg illa.

Jönsson tvekade tydligen, slets mellan begäret efter dollars och sin önskan att behålla det oförlikneliga konstverket, och publikens spänning var outhärdlig. Skulle Amerika tavlan eller inte? Amerika hoppades Wiberg. Pressen var under tiden inte overksam. Samtliga tidningar telegraferade nämligen till Jönsson även de, och frågade om han ämnade antaga anbudet.

Nu när vi har förbaskat mycket pengar, borde vi vara praktiskaWiberg betraktade Jönsson med en blandning av förvåning och förakt. »Knubbsade han till sist, med en uppriktig betoning, att det skar Jönsson i hjärtat. »Vi borde använda pengarna , att de inte tog slut, utan blev mera, att vi kunde leva herrans glada dagar jämt.» »Hmsade Wiberg tveksamt.

Tidigt morgonen kom ett kabeltelegram från Europa och tio reporters, som allesammans visste vad telegrammet innehöll, och ville veta vad Wiberg nu ville göra. Det var nämligen avslag Wibergs anbud.

Wiberg bjöd sjuttio tusen, åttio, nittio och till sist hundra jämnt, och »kampen om tavlan» som den kallades, följdes med spänt intresse av hela publiken. De sista telegrammen voro trådlösa, ty Jönsson hade stigit ombord en ångare och var väg till Amerika för att visa tavlan. När Wiberg sände ut anbudet hundra tusen dollars, blev det en lång paus i telegraferingen.

Den unge konsthandlaren Wiberg satte sig genast i förbindelse med tidningen, och meddelade, att han privat väg fått veta mera om det märkliga fyndet än vad tidningen visste. Enligt den med Wibergs vackra bild prydda intervjuartikeln hade denne store konstkännare erfarit, att tavlan utan tvivel vore äkta.

Men Jönsson hade nu fått fram det värsta, och fortsatte: »Ser du, jag har tänkt den saken i natt», sade han. »Tio tusen ryker snart. Vi går ut ett tag och fästar och viggar gubbarna » »Än se’n ?» »Nej, det är ju all right, men om en månad eller två är både vi och de andra lika sabla panka som förut.» »Men vi har haft roligt», invände Wiberg. »Ja visst!