Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 29 september 2025
Det hjälpte varken att slå efter dem eller stryka med handskarna. De hopade sig så tätt, att många röda kappor blevo alldeles mörka på axlarna. Juttas förskrämda blick tycktes säga: Är detta Folkungarna? Varför kom jag hit? En myckenhet allmoge var också samlad, men den stod längre bort, och det blev en stunds villrådig stillhet.
Hon rykte på axlarna, ironiskt, medlidsamt, ringaktande. Barnsligt...... Kanske du inte lätt entusiasmeras af någonting? Nej, jag tycker alt sådant där är idel naivitet. Jag förstummades. Mina bästa, heligaste känslor idel naivitet, som mera utvecklade människor gjorde narr af! Jag kände mig både förargad och skamsen.
Det är ingen lysande affär. Men det begär jag inte heller. Det är alltid så mycket, att jag har säkerhet för mina pengar. Lektorn kan lita Det gör jag. Men skulle jag märka svek på något håll Porslinsögonen stucko fram, vitan lyste blå med skarpa röda strimlor. Herrarna vet vet att jag inte är att leka med. Ååh, lektorn , mumlade Larsson sorgset förebrående. Hagelin ryckte på axlarna.
Efter en stund likasom ryckte han sig lös från någonting. Han lyfte upp hufvudet och rätade ut axlarna. "Huru som helst, men Nymark skall inte kunna säga, att jag är misstänksam. Ty det vore en skam både för Alma och mig." Ett par dagar var Alma vid vresigt lynne. Hon talade nästan alls inte och drog inte sin mun till det minsta småleende, när John försökte skämta.
Hon snyftade, som om livets alla olyckor störtat samman över hennes huvud. Hon stötte tillbaka min hand, när jag ville smeka henne, och hon grät så länge, att jag blev otålig, och yrkade på, att vi borde gå för att ej komma för sent till ångbåten. Hon hörde ej på mig, tog mig blott om axlarna och sade: »Du hade rätt, vi borde aldrig ha kommit hit.»
Då skulle allt bli väl igen, bli ett lappri, som ni själva om ett år båda skulle le åt. Men kanske förstår du ett annat språk bättre. Du är ensam, och vi äro elva man högt. Här i skogen är ingen den andras herre, utan vi äro rätt och slätt män, som försvara en kvinna. Valdemar höjde på axlarna. Vallhjonen skola visa oss avlägsna stigar, som ingen annan hittar.
När han tillfrågades om hade lust att stanna kvar här i gården, och det för alltid, svarade han först säfligt, att han för sin del inte hade något häremot. Inte kände han sig precis glad öfver förslaget heller, bara just som undersam och lite uppnervänd på invärtes. Så han sköt upp axlarna, satte händerna i "fickorna" stirrade ut framför sig och stod där och teg.
Mor i Sutre satt som en domare på sin stol, väntade att nästa mål skulle uppropas. Träsken bröt tystnaden. Han kom fram ur gardinen och gick med långa, tysta steg fram till greven, vidrörde lätt hans knä med stråkspetsen. Greven såg upp. Törs jag då fråga, vad lönen blir? Greven ryckte på axlarna: Det överlåter jag åt den vackra flickan att bestämma. Mig är det likgiltigt.
Öronen lade sig bakut på pastorn, och ögonen stodo som tennknappar, när han på tå sökte göra sig lätt, och han tycktes lyfta sig med att höja axlarna, som om han ville flyga, när han smög in i småskogen. Och där stod han ansikte mot ansikte med älgtjuren själv, som sträckte sin hals upp i grenverket på en asp, och med sin långa överläpp fnallade åt sig de darrande löven.
Deras svarta hår var utslaget, och armarna och axlarna, som var morgon blivit ingnidna med en deg av vetebröd och åsnemjölk, voro lena att stryka över som rosenblad. Om pannan satt ett guldband med en grön sten. Men de voro många i antal, och de, som blevo till överlopps, togo itu med maten.
Dagens Ord
Andra Tittar