Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 31 augusti 2025
Två dagar som varit evigheter af själskval och dödsångest, två dagar som gjort henne till en gammal kvinna. Bara två dagar. Och detta var den tredje. All ångest för döden var borta. Hon grät icke längre. Hon var lugn. Men det lugnet var ödsligt och ofruktbart. Minuterna skredo fram så öfvermänskligt tunga. Tanken på honom, som hon aldrig mer skulle se, var liksom utstruken.
Hvad jag led vill jag ej omorda, med detta ansigte skulle ni finna sådana slags sorger löjliga hos mig. År gingo. Ännu var dock ej mitt lif fullkomligt ödsligt. Jag hade goda anlag för musik, men hade ej haft någon annan lärare än vår gamla orgelnist, emedan ej någon annan fanns på orten.
Jag känner en riktig ångest, när jag tänker på att gå ut på gatan bland dessa förskräckliga hästar, af hvilka jag väl en vacker dag skall kastas omkull. Det är ohyggligt att ständigt gå med den föreställningen för ögonen. Det är icke muntert att vara fattig, närsynt och illa klädd. Och så är mitt lif ödsligt.
Så låg hon åter en afton i slutet af Augusti på sin chäslong och vred sig under den gnagande oron öfver sonen och hans framtid; och det var som såg hon ut öfver en ödslig hed i mörker och kyla, der intet friskt skott kunde slå rot, ingen grön planta spira upp. Ett menniskolif, ett helt menniskolif, så ödsligt, så tomt, så mörkt, icke genom yttre omständigheter utan genom hela sin viljesriktning.
Och Valdemar uthärdar inte en dag, om han inte får föröda allt, som blev hans. Det är hans pilgrimsmärke. Och du, nunna, du längtar. Det är ditt pilgrimsmärke. Vinterblåsten rasslade ödsligt över ättehögarna och kastade in snö genom det trasiga brädtaket på den gamla, av brand förhärjade kyrkan.
Och därmed slöt han till ögonen ... jag lade handen på hans hjärta, handen blev blodig... kulan hade funnit rätta stället... Stål var min bäste vän; jag tyckte sedan, att det var tomt och ödsligt i ledet, där jag ej längre hade honom bredvid mig, ty vi voro, han och jag, som gamla hästar, som länge dragit ihop.
Där ute lyste solen, Ej sedd på många dar, Den sjuttonde augusti Var sommarvarm och klar, Kring fält och sjö for vinden Med lätta andedrag; Hvart ville gamla krigarn På denna sköna dag? Hvart ärnade han styra Sin vandring denna gång? Blef hemmet honom ödsligt, Hans plats i vrån för trång? Och denna högtidsklädnad, Hvi tog han den uppå? Var det till Herrans tempel, Den gamle tänkte gå?
Gustav Adolfs torg låg folktomt och ödsligt. Över slottet mörknade den östra horisonten till ett allt tätare och djupare gråviolett. Det var en av dessa underligt tysta och förstämda stockholmska vårkvällar, då kaféernas alla orkestrar förstummats på ett ögonblick, som på en vink av någon dold taktpinne, och flanörernas ström med ens runnit ut och blivit borta i sidogator och portiker.
Min bror är borta, och borta Äfven den andra, min far vid en bok i sin kammare slumrar, Allt är ödsligt och hemskt, som i grafvar går man i rummen. Nå'n gång hör jag kanske, då det kvällas, en bjällra vid trappan, Skyndar med ljusen, väntar och ser, och befallningsman kommer Mulen och pratar en stund. och berömmer sin boning och reser.
Dagens Ord
Andra Tittar