Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 26 september 2025
Tom, ödslig, mörk. Hon gick in i det lilla rummet till kistan, der helgdagskläderna voro förvarade. Men de voro borta. Penningarne likaså. Mera såg hon icke. Fann knappt sängen der hon lade den lille. Vattenkrukan nådde hon ej mer. Hennes hjerna omtöcknades, en isande kyla kröp försåtligt genom hennes lemmar, skakade henne och gaf först småningom vika för en vild feber... Natten förgick.
Utanför palatset svallar Mot en ödslig klippstrand hafvet; Fjället med sin krans af tallar Är i mörker ren begrafvet. På den skumomstänkta hällen Kan du dock en vålnad röja. Ensam i den kulna kvällen Ses en yngling än där dröja. Hösten sina stormmoln skockar, Men han syns dock icke vika. Daggen stelnar i hans lockar, Men för honom är det lika.
Endast nu och då kastade hon en förstulen blick utåt ifrån det gröna och oklara dubbelfönstret, som hade en vidsträckt, men temligen ödslig vy öfver fähuset, ladugården och rågfälten.
Ja, ute ser jag vinter blott Och inne likaså; Och om till världens slut jag gått, Jag såge den ändå. Blef lunden grön; blef nejden varm, Blef dagen ljus och klar, Låg kölden i min egen barm Dock lika ödslig kvar. O, du mitt ögas fröjd och vår, Jag dig ej återser, O, du mitt hjärtas sol, du går Ej opp ur grafven mer. Min själ var din, min känsla din, Ditt lif var lif för mig.
Tongatabus mäktige höfding irrade omkring, sårad och ensam som ett jagadt djur och nedföll slutligen dignande i ödslig skog. Men i skogens djup följde honom, utan att han det viste, ögon, som följt honom alltsedan fienden kom. På afstånd hade Wainahée följt den sårade och aldrig lemnat honom. Nu hastade hon fram, letade och fann blad, med hvilka hon förband hans sår.
Sedan skall jag låta deras vatten sjunka undan och deras strömmar flyta bort såsom olja, säger Herren, HERREN, i det jag gör Egyptens land till en ödslig ödemark och berövar landet allt vad däri är, när jag nu slår alla dess inbyggare, så att man förnimmer att jag är HERREN.
Jag känner aldrig någonting aldrig någonting.» Hon såg på honom med sina allvarliga ögon; och i dessa ögon med deras grundton af samlad lifsintensitet kom der nu också ett annat uttryck till. Den klang så ödslig och förtviflad, denna bekännelse framsagd i en lätt och skenbart sorglös ton.
Solen skymdes ren af skogen fjärran, När han, delad mellan hopp och ängslan, Hann den gård, där kyrkans herde bodde. Sköflad syntes nu den stora gården, Tom och ödslig, lik en afklädd holme, Sedd från träskets is en vinterafton. Men i stugan satt vid muren ensam, Trött af år, den gamle knekten Klinga.
Tom och ödslig, lik en tall på heden, Där en skogseld gått med härjning öfver, Syntes nu den fordom rika gården; Men i stugan satt värdinnan ensam, Mot sitt söfda barn i vaggan lutad.
Men jag känner en sorg så djup och mörk, så ogenomträngligt svart, som om det aldrig mer kunde bli dag. Jag är ensam. Ensam som på en stor, ödslig hed, omsluten af mörkret. Om jag ropade, skulle ropet dö bort utan att ha nått en mänsklig varelse, ty mellan mig och de andra ligger detta stora, öde rum, detta tysta, ogenomträngliga mörker.
Dagens Ord
Andra Tittar