Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 24 juni 2025
Åter en gång sjönk solen ned mot den skimrande vågen, då foro i en liten båt tvenne trolofvade deröfver. Ynglingen rodde och lekande satt hans brud midt emot honom. Nu hvilade han på årorna sägande: "Nej huru långsamt jag än ror, så komma vi dock för fort hem. Jag ville så länge som möjligt äga dig så här, då du så helt och hållet beror af mig".
Ja, mina herrar, slutade direktören, vi ha mycket sten här framför oss, och jag slutar mitt tal med att önska, det de alla må varda bröd! Bravo! Och så blåste musiken upp en marsch. Herrarne kommo nertågande till stranden, alla bärande små stenbitar i handen, som de fingrade på under skratt och stoj. Vad gör ni där med båten! skrek en herre i flottans uniform åt Hemsöarne, som vilade på årorna.
Och nu tog han i årorna, stack ut bladen som ett par vingar och så flög han över till fyrskäret, där han mycket riktigt träffade fyrmästarens dotter, med vilken han redan sjungit duett, och till henne överlämnade han brevet, emedan fadren var ute på sjön, och han överlämnade brevet i två långa timmar, som voro alldeles för korta, men tillräckligt långa ändå för att ute på farstukvisten dricka kaffe med sångerskans moder, och under samtal om stora operan och Jakobs orgel vinna insteg i ett välbevakat hjärta och för den fångna jungfrun visa vägen ut till det fria.
Men när årorna väl kommit i vatten, lovade eskadern upp åt udden på andra sidan viken och försvann bakom den höga vassen, under det Guds barn på bryggan uttalade sitt ogillande i uttryck, som inneburo mindre välönskningar än en ärlig kötted håller motsatsen. Emellertid kunde intet göras åt saken och grupperna skingrade sig. Därpå brast det lös ett larm oppe i prästskogen!
Varken Tova eller de andra hade heller hört liknande vaggvisor, ty husbonden sjöng det enda han kunde. Det var mörka stridssånger, som han hört vikingarna stämma upp i vindstilla nätter, när de sutto vid årorna och ljusen på Franklands kuster blinkade lika avlägsna och små som stjärnorna.
Ibland gick en strömfåra öppen, och då rodde man; så kom man till en fjärd som låg; då gällde det få båten opp på kälkarne, och när det var väl gjort, fick man ta i och dra; värst var det i issörjan, där årorna endast plaskade opp och ner, utan att båten kom fram mer än några tum i sänder; ibland föredrog man att gå framför och hugga ränna med isbillar och yxor, men ve då den, som förhögg sig och kom utanför rännan, där ett strömdrag kunde ha ätit sig igenom den tunna skorpan.
Alma hade ej mer tid att tänka på döden, utan bemödade sig nu endast att hålla styråren så, att båtens för var vänd rätt mot hemstranden. John rodde af alla krafter. Årorna gnisslade och vattnet plaskade. Men rundt omkring dem började morgonens klarhet sprida sig. Himlen rodnade i öster och foglarna började sjunga.
Ty jag vill ledas dit och hvila där Och se, hur skön och glad naturen är, Och fröjdas än en gång åt land och sjö Och sen i våren, där jag lefvat, dö. Vind, som mig smeker och lämnar, Säg, hvart din kosa du ämnar, Skyndande, flyktig och snar, Säg mig, hvar hamnar du, hvar? Bölja, som gungar min julle, Skulle jag följa dig, skulle Årorna lyda ditt drag, Svara, hvar hamnade jag?
Jag minns föga af omständigheterna vid denna min första expedition; men hvad jag kommer ihåg, är att jag lämnades ensam på en klippa i vilda sjön och ville färdas efter dem, som sålunda öfvergåfvo mig. Det var kolmörkt som nu, och då jag försökte ro, slogos årorna mig ur handen af första våg.
Herrarne få hålla till godo med vad huset förmår. Det var verkligen Johanna, korporalens äldre dotter, som kom roende. Den raska flickan var ensam i båten och skötte själv årorna med vana och kraftiga händer. Johanna tjänade som ladugårdsdeja hos patron Brackander på Trevnadslösa.
Dagens Ord
Andra Tittar