United States or Vatican City ? Vote for the TOP Country of the Week !
Wolfgang Schnitler svarade: Jag vore mest böjd att antaga, att Kuntze har rätt att vi låta hela P. B. Z. förfalla och vara i fred. Tror signaturen själv på saken, så bör han eller hon väl uppgiva sin adress. Men intet sådant har gjorts.
Spänstig och strålande inträdde löjtnant Wolfgang Schnitler på en av Berlins finaste restauranter. Lätt gnolande på den modernaste operettmelodin räckte han den halvdöde vaktmästaren sin hatt och käpp, borstade rockuppslagen och satte sin monockel tillrätta, innan han fortsatte in i matsalen.
Jag menade närmast, att om Cramer och Martini finge reda på, att jag anar något om deras plan, skulle de finna det bekvämast att helt enkelt låta mig försvinna. Flickan tänkte sig om. Ja, ni har nog rätt, sade hon. Ja, ja. Jag ser nu, att jag måste hjälpa er. Ni kan fullt lita på mig, löjtnant Schnitler ni skall få alla de underrättelser, jag kan giva er. Bundsförvanter alltså, sade Wolfgang.
Denne senare kan då höra varje ord, som konspiranterna yttra själv osedd och oanad. Ännu ett antagande kan göras, det nämligen, att tjuvarne äro två uppfinnare, som oavhängigt av varandra och av en ren händelse råkat att stjäla var sin apparat ungefär samtidigt. Saken är överlämnad till en av våra mest framstående detektiver till vidare utredning. Wolfgang drog en djup suck.
Men han var allt för upptagen av att utmåla sig mötet med den älskade för att alls läsa någon tidning och därför inträdde han, ovetande om Levisons död, i sorgehuset. Elli mötte honom sorgklädd i salongen. Hon hälsade honom med ett strålande leende. Det gick så hastigt, sade hon. Vilket? Morbrors död. Wolfgang stirrade på henne. Har ni inte läst om det? undrade hon. Nej, fröken Elli.
Wolfgang reste sig bugande, och flickan besvarade med en lätt böjning på huvudet hans hälsning. Hon ville just taga ett steg fram emot honom, då han gjorde något, som kom henne att ännu mera förvånas än för ett ögonblick sedan. Löjtnant Schnitler närmade sig henne hastigt men ljudlöst, med sitt ena finger betydelsefullt lagt över munnen.
Betjänten upplyste, att hans herre för ögonblicket var upptagen, men om herr Schnitler ville taga plats i salongen Wolfgang slog sig ned. Han hyste ett svagt hopp om, att den unga flickan skulle infinna sig, ett hopp, som dock gäckades. En dörr till ett angränsande rum stod på glänt. Han gissade sig till, att det var biblioteket, ty han hörde Levisons stämma talande med en främmande herre.
Så får jag låta hela den här historien fara. Fara? Vad menar ni. Nej, löjtnant Schnitler men, tillade hon, jag måste säga att ni är alldeles ovanligt opraktisk. Ja, medgav Wolfgang, jag är nog det; jag har aldrig varit van vid att tänka själv. Alltid har jag, som den antagne rike arvingen, haft allting klart och redo för mig. Jag misstänker, att detta blir allt för invecklat för mig att reda ut.
Men nu, sedan Cramer sagt farväl och avlägsnat sig, stod allt detta klart för Wolfgang han måste handla och tänka självständigt nu, strax måste han börja. Detta stod alldeles tydligt för honom. Han slog sig ned framför sitt skrivbord, tände en cigarr och lät de blå ringarne luftigt dansa mot fönsterrutan.
Jag längtade så till er, att jag ej har haft intresse av annat än farten. Jag kommer i mitt aeroplan, har varit i Berlin en timme Han dog så vackert, sade Elli. Slag? undrade Wolfgang och visste ej alls, hur han skulle visa sitt deltagande för henne i hennes sorg. Ja. Det var er ädla handling, som rörde honom för djupt. Wolfgang. Han träffades av ett slaganfall och dog i mina armar