Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 16 maj 2025
Trött på sig själv och hela tillvaron körde han hem till sig. På hans arbetsbord låg en biljett. Han bröt den. Underskriften var Elli Zander. Elli Zander? Alldeles obekant, mumlade Wolfgang. Förtroende mot förtroende, läste han. Ni gav mig ert i går jag ger er härmed mitt.
Wolfgang var alldeles vild av förargelse, men juristen sökte lugna honom med dessa ord: Men låt oss dock läsa testamentet till slut. Kanske finnas »förmildrande omständigheter». Det kan ej finnas sådana. Möjligen dock. Nåja, låtom oss fortsätta. Cramer var, liksom löjtnant Schnitler, mycket upprörd.
Om icke inom loppet av två år efter testators död någon lyckades finna en sådan lösning, skulle förmögenheten tillfalla den avlidnes enda levande släkting, löjtnant Wolfgang Schnitler. Löjtnanten andades lättad, då han hörde detta. Gott, sade han, så har jag då i alla fall utsikter. Ja, som ni ser. Men rätt små, inföll Cramer. Ty det är väl antagligt, att denna gåta inte är så svår, eller hur?
Just som platsen närmare skulle angivas och Wolfgang skärpte sina öron till det yttersta, öppnades dörren till ett tredje rum. Wolfgang såg ditåt. På tröskeln stod flickan från automobilen, förvånad att finna en besökande i salongen och måhända ännu mera häpen, då hon i honom igenkände den man, vars ögon hon mött en gång förut och som hon visste var löjtnant Wolfgang Schnitler.
Kandidat Kuntze förklarade sig villig att undervisa Wolfgang i astronomins första grunder och de kommande fjorton dagarna använde löjtnant Schnitler till studier av i synnerhet vårt eget planetsystem; som en ironi av ödet blev det från sin onkels för detta observatorium, som Wolfgang gjorde sina första utfärder i den blåa etern genom linser och tuber.
Wolfgang, som alltid ansett sig som den rättmätige arvtagaren till onkelns förmögenhet, inbjöd härmed alla världens lärda till ett besök å Salpiso för att själva övertyga sig om, att det ej längre existerade någon mars gåta . Han önskade endast, att man för formens skull konstaterade faktum, vilket testator föreskrivit.
Jo, vi måste förhindra den där undersökningen av Mars, svarade Cramer. Wolfgang skrattade. Å nej, gosse lilla, det låter sig inte göra. Och varför inte? Jo, det skall du få höra. För det första är Mars en himlakropp, som bryr sig strunt om mina eller andras pengar. Den kan således sättas ur räkningen.
En kvart över ett syntes emellertid ännu ingen till. Klockan blev halv två och två. Ännu ingen. Wolfgang kände sig djupt besviken. Våt var han av regnet trots paraplyn ty det regnade icke måttligt och han skyndade in på närmaste kafé för att medelst ett glas glödgat vin bringa blodet i omlopp. Svek på svek. Nu var han förrådd från det hållet också. Nå, vad kunde han egentligen mera vänta?
Vänta, ett ord först, bad Wolfgang. Vad då? undrade Elli. Jo, säg mig en sak. Om jag nu behåller telefonerna för att en gång kunna använda dem i spiontjänst på Martini eller någon hans like kan ej då ni råka ut för obehag nu? Å ni menar för min morbrors skull? Att han skulle fråga efter telefonerna? Ja, just det. Det har ingen fara. Jag har fått dem, de äro min egendom.
Han vill stödja dig med det kapital, du för detta ändamål behöver mot att du, om det lyckas dig att få slantarne om fem år, dels återbetalar honom de pengar, han lagt ut, dels dessutom en million mark av arvet. Det var förbaskat goda villkor, eller hur, utbrast Wolfgang glatt överraskad. Jo, säkert! Gratulerar, gamle vän. Du tycks ha tur. Men har han intet knep bakom, tror du? Ingalunda.
Dagens Ord
Andra Tittar