United States or Lesotho ? Vote for the TOP Country of the Week !
Han såg hastigt från den ene till den andre, och blicken dröjde vid Enok Ebenezar, som tittade under lugg och grinade. Well, återtog han med ett urskuldande leende. Det var bara en formalitet. Jag vet ju, att jag har med gentlemän att göra. Nu går jag före och visar vägen. De stego uppför trappan och in i en stor kal sal. I mitten ett bord med tolv smärre stolar och en större.
"Det är en stark och bra ekdörr den här!" svarade han. "Well, folk är väl inte döva här i huset i alla fall. Jag skall föra ett sådant helsickes liv, att jag snart skall bli utsläppt, om inte annat, så på en stege genom fönstret." "Jag skall säga, att du är full och galen, och inte får släppas ut!" svarade fähunden.
Den engelska damen förklarade att den var »mycket trefligare än den kostym hennes man hade». Värden frågade sin gäst, hvad han trodde att kostymen kostade; hvarpå den intet ondt anande engelsmannen svarade: »Well, den kostym jag har på mig kostar mig 7 pund, och jag antar att er i detta förskräckliga tullskyddade land måste ha kostat 12 pund.» Detta var hans uppfattning, sedan han noga granskat kostymen. »Well,» sade värden, »jag betalade precis fyra och en half dollars för kostymen, och jag skulle önska att ni ville ta den med er hem till England och visa den för edra valmän samt tala om historien.» Detta afböjdes dock under muntert skratt.
Men det är mycket i »old Sweden» som icke är mycket bra. För exempel läkarne. Han ser på mig. Well. Han skriver inga papper. Han har själv apotek. Doktorerna i Sweden skulle vara pharmacister. Det behöves inga apotekare. De göda sig på folkets dålighet. Det är intet väll. Ett annat: Jag vill gå till Chicago. Jag går ner i tåget. Jag reser. Konduktören säljer själv biljett.
"Men vore det inte skäl i att stryka fästningsartilleriet? Det kan verka litet otroligt på folk, som letar efter fel." "Du har rätt, min vän, stryk vapnet." Han böjde sig mot den sårade. "Kan ni höra vad jag säger?" Den sårade gjorde ett jakande tecken. "Well, tala då om hur det hela gick till." "Jag vill dö!" sade den sårade. Harry Taylor såg allvarligt ledsen ut.
Några minuter senare svävade Duvallon högt uppe i det blå, och en skara belåtna amerikanska journalister skockade sig kring Taylor. "Well Harry!" skrek Charley Reeves med ett sarkastiskt skratt. "Hur gick det nu med den där livfulla skildringen?" "Bra, antar jag!" svarade Harry Taylor lugnt och tände en tjock, svart cigarr. "Den telegraferade jag i väg för en halvtimma se'n."
Jag har etthundrasextio acres prima åkerjord här omkring, och du får lägga dig på precis vilken av dem du vill." Så knuffade han ut mig. Well, jag lade mig i en hövålm på en äng, och där sov jag både mjukt och gott. Bara inte moskiterna funnit mig så välsmakande.
Varför vi utvalt just Bismarck till verksamhetsfält minns jag inte, kanske var det endast därför att biljettpengarna räckte dit, och dessutom gav oss tre dollars tillsammans att leva av tills vi lyckats göra någon affär, vilket vi ansågo vara minimum men dock tillräckligt. »Well», sade jag när frukosten var undanstökad. »Vad ska vi nu hitta på, Bill? Har du något förslag?»
"Mina ord kunna inte uttrycka med vilken njutning jag kommer att skära halsen av Charley Reeves vid första möjliga tillfälle", flämtade Bob, så snart han åter kunde andas. Och jag tror att han menade det. Well! Vad var att göra. Charley satt visserligen och läste tidningen, men jag hade ingenting att läsa, och det började bli lite långsamt för mig.
Här får ni var sin cigarr, jag kan inte röka dem själv, men ni fransmän som ä' vana vid Demi-Londres tycker nog att de är jäkligt fina." Han böjde sig ned över den sårade och granskade honom. "Vad är det med prissen? Stått i vägen för en granat. Well, ingen kan för olyckan fly. Dåligt omlagt förband det här, han blöder ju som en kalv. Det får jag lov att göra om."