Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 17 maj 2025
Sedan dom nu avancerat lite har man ju fått tillfälle att se lite lik, men vad är det i själva verket? Kan man ha någon verklig glädje av det?" Charley Reeves svarade inte, och Harry Taylor fortsatte: "Här kommer man resande många tusen mil för att få se folk slåss, och vad händer? Jo man placeras kilometervis ifrån platsen för slagsmålet, fraktas än fram och än tillbaka.
"Vad skall du, sa du?" frågade Charley Reeves och lade en tidning under för att sitta litet bekvämare på sin margarinfjärding. "Flyga!" svarade Harry. "Militäraviat! Bussig karl! Skaffat tillåtelse! Skall ta en liten tripp över de tyska linjerna, förstår du. Få se krig till slut. Inte kan en energisk karl som jag vara nöjd med att hänga bakom armén så här.
Charley och jag insågo ju att något måste göras, och som man inte bör uppskjuta tills i övermorgon det som man inte kan undvika att göra tvärt, tog jag, som är gammal Rugbyspelare, honom strax ovan knäna och spräckte en golvplanka med honom medan Reeves, som är mera bekväm av sig, satte sig på hans ansikte för att få honom lugnare. Själv satte jag mig på hans knän.
Jag var på en hippa i går." "Vem mer än du?" "Ingen. Jag höll den alldeles själv. Det vill säga Charley Reeves, min sekundant, var ju med. Men han räknas inte." "Sekundant?" "Ja, jag har duellerat med Bob Hyes. Han är hos Röda korset nu." Van Weide steg ur vagnen och gick fram till Harry Taylor. "Vad i Herrans namn säger du, karl? Har du skjutit Hyes?" frågade han förskräckt. "Skjutit? Inte?
Jag har inte rört honom ens. Jag överlämnar åt lägre stående intelligenser att slåss med kniv och skjuta skarpt. Jag duellerar med hjärnan, ett farligt vapen, som varken du eller Hyes eller ens Reeves har tillgång till." Han lyfte huvudet ur händerna och tände sin pipa. "Min själ är matt i dag och jag kan tydligt höra sfärernas musik och jag vill helst vara i fred.
"Lögn, naturligtvis!" svarade Charley Reeves lidelsefritt. "Sant, naturligtvis!" sade Harry Taylor med lidelse. "Kallar du mig lögnare så bryter jag nacken av dig, så att hängmannen i Sing-Sing slipper det jobbet. Jag, Harry Taylor, kommer alltså att om en timma sväva lika högt över dig som min intelligens står över din, alltså omkring två tusen meter.
Jag är en blygsam man, men jag kan i alla fall inte hjälpa att jag gripes av en verklig beundran när jag tänker på mig själv." Charley Reeves tömde långsamt sitt glas. "Jag skall be till gud för dig." "Det var hyggligt!" sade Harry Taylor överraskad. "Det trodde jag inte dig om." "Jag skall be", sade Reeves, "att du ramlar ned och slår ihjäl dig.
"Mina ord kunna inte uttrycka med vilken njutning jag kommer att skära halsen av Charley Reeves vid första möjliga tillfälle", flämtade Bob, så snart han åter kunde andas. Och jag tror att han menade det. Well! Vad var att göra. Charley satt visserligen och läste tidningen, men jag hade ingenting att läsa, och det började bli lite långsamt för mig.
Allt detta får jag se, medan du och de andra murvlarna sitta här och glädja er åt whisky och soda. Tänk vilken livfull skildring jag kommer att telegrafera in." Charley Reeves gav Harry Taylor en blick, i vilken något som påminde om intresse skymtade fram. "Är detta, mot förmodan, sanning?" frågade han. "Nej!" svarade Harry. "Kunde väl tro att det var lögn", sade Charley Reeves.
"Så tja, ja!" skrek Harry Taylor uppbragt. "Det går väl an för dig att säga. Du är bara en fransk flygare, och så'na finns det gott om. Men jag är den mest berömde journalist Montana någonsin frambragt. Vad vore Screamern utan mig?" "Vederhäftig!" stack Charley Reeves in. "Håll mun! Ja, den skulle inte kunna existera helt enkelt. Ingen kunde upptaga min mantel. No sir!
Dagens Ord
Andra Tittar