United States or El Salvador ? Vote for the TOP Country of the Week !
Jag är en planta uti din gård, För evigheten uppdragen, Jag var knappt till, när i fadersvård Af dig jag redan var tagen. Så håll utöfver mig än din hand, O Fader förutan like, Och låt mig växa för lifvets land, Som är ditt himmelska rike! N:o 335. På resa.
Hon följde de spår, som hennes folks vagnar efterlämnat. Skymningen låg över nejden, då hon, trött, villrådig och bävande, såg Ekö slott höja sitt torn över sjöns gråa yta. Fallbryggan var uppdragen, och hon vågade icke med ropande giva sin närvaro till känna. Flickan satte sig på en sten vid stranden, gömde ansiktet i sina händer och grät.
Då gjorde Björner en långsam helomvändning och för att inleda samtalet pekade han med tummen över axeln och frampressade ett hest, tjockt: Den du! Tusan hakar! Ja, svarade lille Krok tämligen meningslöst. Men nu var Björner uppdragen. Han rullade fram och vidrörde ingenjören med sin stora mage, som var mjuk och varm. Där fick jag tag på dig, lilla Julius. Va' har du för dig? Går där och ordnar.
Under denna kväll, medan han stod vid fönstret till sitt rum med rullgardinen uppdragen och såg upp mot de köldgnistrande stjärnorna förtätades Åbergs- och indianboksromantiken till ett beslut. Han fick inte svika. Han måste inte svika. Vad som än hände: man fick aldrig svika en vän. Det var ärelöshet. Hellre då det andra, det kalla, våta, strömmen, döden... Nu gällde det att visa, vem han var.
Han skyndar, ty det förekommer honom, som om korridorens och trappavsatsernas helgonstoder rörde sig och sträckte händer efter honom. Han lockar till sig Käck, vadar över sundet, som skiljer ön från landet ty fallbryggan är, som vanligt om natten, uppdragen och fördjupar sig i skogen, följd av sin trogna hund.
"Buss på dom, buss på tattarpacke, som kom", skrek han med gäll röst. Gråhunden skällde och morrade emot barnen med uppdragen nos och ilsket blänkande tänder. Månke vaknade och gaf till ett skrik. Gullspira flydde bakom Ante. Men Maglena gjorde som hon brukade, när hon på ett så förunderligt sätt förmådde lugna och tämja djur.
Han vandrade Storgatan uppför, rättande sin takt efter den patrullerande konstapelns steg. Det gav en känsla av ordning. Han kände sig som en väl uppdragen klocka, ställd efter tornuret. Men framkommen till Torget hörde han "Jublets" stämma och tvärstannade. Även konstapeln stannade och en tredje person, som skymtade som en skugga på andra sidan körbanan.
Huvudet sjönk, mycket långsamt, nästan omärkligt. Det mörknade för ögonen, men de ryckande tummarna såg hon alltjämt Jag tror I sitter och sover. Gästgivarn stod framför henne, stödd mot spisens järnstolpe. Ansiktet var blossande rött, överläppen uppdragen mot näsan. Hur är det med pojken? Gumman nickade: Han sover. Han gör väl det, sade gästgivarn.
Med skinnfällen uppdragen ända under ögonen låg han och såg, hur månskenet, som flöt ned genom vindögat, darrade av frostglitter. Eller också fördrev han tiden med att försöka igenkänna trälarna på deras olika snarkningar. Beständigt låg hon dock kvar lika stilla på sin plats med ryggen vänd mot honom utan att längre tyckas tänka på någon flykt eller hjälp.
Då de kommit till sundet, funno de fallbron uppdragen och på borggården män, som bundit dukar kring sina ansikten, så att föga mer än deras ögon voro synliga; de vandrade för sig själva, likasom de fruktat att komma varandra för nära. Hallå! Ned med bryggan! ropade främlingarne. De få männen på borggården svarade på denna uppmaning med hotande åtbörder, därefter med stenkast och bågskott.