United States or Maldives ? Vote for the TOP Country of the Week !
Huvudet sjönk, mycket långsamt, nästan omärkligt. Det mörknade för ögonen, men de ryckande tummarna såg hon alltjämt Jag tror I sitter och sover. Gästgivarn stod framför henne, stödd mot spisens järnstolpe. Ansiktet var blossande rött, överläppen uppdragen mot näsan. Hur är det med pojken? Gumman nickade: Han sover. Han gör väl det, sade gästgivarn.
Hon gick litet närmare. När hon stod där alldeles invid honom och tuggade stensöta och smällde med tungan och talade med tummarna, fick han avsky för henne, så att han ej längre kunde kalla henne mor. Jag känner nog, sade hon och skälvde på rösten, det du i natt lånat Ulv Ulvssons ögon och att det är med dem du ser på mig. Bättre vore, om de brunne som en verklig skogsulvs.
Dvärgen utstötte ett hånfullt väsande mellan framtänderna och tryckte båda tummarna mot bröstet. Har du aldrig hört talas om den största klenoden i Jorgrimmes kula? Har du aldrig hört om ulvhunden Månegarm, som tjutande och skällande jagar efter månen för att sluka honom? En urtidskonstnär tog en gång ett tjurhorn och satte det på fötter och sjöng runor över det.
Han stödde tummarna i det tarvliga läderbältet, och den hårda strängheten försvann stundvis från ansiktet, men aldrig allvaret. Var det här vid väggen han hungrade ihjäl, min första välgörare för människornas storhets skull! Här kan jag ännu läsa hans anteckningar, om hur han prisar orättvisan och sitt eget öde. Han var den sista tiden från sina sinnen, viskade trälarna.
Ensam och vilse gick jag i nattmörkret, kvidde hon och smällde med tungan och talade med tummarna på finnvis. Ingen hade öra när vildmannens dotter ropade. Ingen hjälpte henne, när hon stupade genom gillret, och hon var för liten att taga sig upp. Dejan kom nu litet närmare. Hon är nog frid och väl danad, den lilla, men du skall inte höra på henne, husbonde.
En dvärgman, som tycktes till åren, fast det flätade håret var ramsvart, reste sig förskräckt ur benhögen i vrån. Han sköt ifrån sig trumman och smackade med tungan mot gommen och talade med tummarna, som det var sed bland finnfolk. Lönnvandrare, asadyrkare, sade han, och hans ögon fylldes av falska tårar. Du gör mycket illa, som smyger dig över dvärgen i hans kula.
Ifall han inte kvicknar till igen. Att det var jag, som skrämde de uslige lille stackarn. Eftersom han säger det själv. Eljest tyckte jag det såg ut på Lars, som om han inte haft rent samvete. När länsman satte åt honom. Han blev så slak med ens. Jaså, det var jag. Det var underligt. Hon betraktade sina händer, som trötta knäppts i knät. Tummarna skälvde och ryckte till med jämna mellantider.
Han var helt och hållet klädd i ludna rävskinn. Trolltrumman hängde på ryggen, och i den silverkedja, som tjänade till bälte, bar han en mängd torsviggar och stenknivar. Han stod med ryggen åt havet och lyddes inåt landet. Slutligen lyfte han båda tummarna och böjde sig och ropade ned i högen: Högbor! Hören I? I kväll gråta kvinnorna i höganloftsalen på Föresvall.
De ställde sig i en ring omkring honom. Nattdrycken är bottentömd och ditt värdskap är slut, herr Svantepolk, viskade de och pekade och stötte med tummarna över den sovande som med knivar. Vi äro alla Magnus trogna, och han skall tacka och belöna oss. Har han svärdet hos sig? Under den sidan, som han ligger på, svarade de. Vi få hämta hit snören, så att händerna fort bli bundna. Det går lätt.