Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 25 juni 2025
Är det jag, som stänker kanel i min sängkammare och allt det där andra? fortsatte fru Olga, vit i ansiktet och med vidgade svarta ögon. Är det mig ni kallar så där? Är du inte en sköka? skrek Spillebodaren. Nej nu går det för långt! mumlade fru Olga. Och professorskan Anna-Lisas starka ande vaknade plötsligt inom henne.
Hör du vad jag säger, pojke! Ner med byxorna! Han lydde order med darrande, fumliga fingrar. Kalsongerna också! Han storgrät: Pappa, kära, snälla pappa, ja kan inte för strumpebanden. Kom får jag se! Minuten efter voro kalsongerna nere. Han låg på sin fars knä. Han skrek hela tiden: Lilla, älskad de pap pap När det hela var undanstökat, sade hans far: Vill du gå i skolan nu? Ja.
Men jag kände också, att på samma gång hon tillfogade mig den största sorg, blottade hon vidden av en kärlek, inför vilken jag blott ville sträcka ut mina händer, för att den icke skulle berövas mig i samma ögonblick den helt blivit min. »Jag kan inte bära detta», nästan skrek jag. »Jag kan icke bära det. Mista både dig och honom. Du kan inte mena det.»
Men Carlsson hade annorlunda i sinnet, och med en kniv knackande i köttbullsfatet, skrek han med ljudlig stämma: Tyst, gott folk; pastorn vill säga några ord!
Vi gingo sakta, ty sceneriet fängslade oss; lommen skrek i sjöarne, forellen hoppade högt öfver vattenytan, och ripor, troligen smittade af vår muntra sinnesstämning, flögo upp ur buskarne och instämde i vårt skratt; intet hus, ingen menniska, ingenting af verldslifvets äflan syntes här uppe på de omätliga fjellvidderna.
Den lilla skrek allt värre och sträckte sig mot modern, som just inträdde. Denna förstod hvarom fråga var och såg småleende Bellas bestämda min. Hon skakade på hufvudet: mamma törs ej taga dig, Nukku Matti väntar, sade hon och kyste barnets lilla ulfvande mun. Bella bar obeveklig bort henne, och det dröjde ej länge, innan den lillas upproriska egenvilja domnat bort i den sötaste sömn.
"Ni glömmer, att vi föra krig i vårt eget land." "Monsieur!" skrek jag ännu högre. "Jag glömmer ingenting! Det är just det jävulusiska i hela saken, att ni för allt det där buslivet i ert eget land. Ha, Monsieur! Allt det oskyldiga blod ni spillt på det sköna Frankrikes jord ropar till himlen och Montana Screamer, det ansedda blad, som jag representerar, efter hämnd."
Varför kunde hon inte sova hemma i det vita rummet, som var så vackert? Var sista vilan ännu vackrare? Han ville följa med och se efter. Han grät ej längre. Han skrek. Han blev våldsam och vildsint. Han rusade mot tamburdörren, sparkade på den och ropade: Öppna, öppna! Jag vill se, vad di gör mä mamma! Öppna, öppna! Kerstin tog honom i sina armar hans farmor orkade ej.
När han så där satte hufvudet på sned och gnällde till som om han fått ondt i öronen af långlurens hväsande, spruckna illvrålande, såg han ju rent missmodig och tungsinnad ut. "Tig aldrig så lite Ante", skrek Maglena retligt, oljudet blef för vidrigt äfven i hennes öron. Ante sänkte luren häpen öfver systerns oförfärade röst.
»Gerdagerdagerdagerdagerdagerda!» skrek Oscarson förtvivlad och störtade också i väg. Fast inte åt samma håll. Först när han var inne i sitt rum slutade han att skrika, och slog sig i stället ned på schäslongen.
Dagens Ord
Andra Tittar