United States or Comoros ? Vote for the TOP Country of the Week !
När jag nu läser berättelsen i dess svenska dräkt, finner jag att den alltjämt gör samma starka och hela intryck.
Kan du minnas, att din son ägde något sådant? Var förvarar du detta täcke? I mitt hem. Gott. Vi skola se det. Vad du nu sagt vill skingra mitt sista tvivel, att jag i Klemens återfunnit min son, Filippos. Den första aningen härom uppstod hos min dotter, när hon såg honom och förvånades över hans likhet med en bild av min avlidna maka, deras gemensamma moder, Elpenike. Elpenike?
Reda på sig hade han också; visste först av alla, när ejdern sträckte, när strömmingen gick till, och när fyrarne skulle släckas; kunnig i mångahanda, visste han hjälpa med affärer och kontrakt, kunde lägga sista hand vid en båt, skära till ett segel, borra om en bösspipa; och så kunde han spela fiol också, så att han alltid var välkommen, där det var ungdom, som ville dansa.
Ty vad betyder det, om några av dem blevo trolösa? Kan då deras trolöshet göra Guds trofasthet om intet? Bort det! Må Gud stå såsom sannfärdig, om ock »var människa är en lögnare». Så är ju skrivet: »På det att du må finnas rättfärdig i dina ord och få rätt, när man sätter sig till doms över dig.»
Han gick den långa förfärliga Vaksalavägen, och han tyckte den var vacker; han sjöng och han sprang och han skrek för att få luft, ty han hade ju ingen att meddela sig med; han hade solen bakom sig och han såg sin skugga bli allt längre; men när han vände sig om, låg ännu alltid staden bakom honom, med Carolina, Slottet och Domkyrkan; en gång uppe vid Vaksala kyrka hade han förlorat dem ur sikte, men så döko de upp igen; när solen gick ner och lärkorna tystnat ute på de ändlösa åkrarna, kände han sig trött; han hade inga pengar.
Låt mig fara till min gamla moder! Guld i öfverflöd min moder äger, Köper nog en slaf och en slafvinna, Att dem mura in i tornets grundval." Så hon beder; men hon ber förgäfves. Och när nu den smärta sköna märker, Att hon slöser fåfängt sina böner, Vänder hon sig till byggmästarn Rado: "Mästar Rado, inför Gud min broder!
Hon slog ihop händerna och gaf sig till att skratta. När hon kunde hejda sig, slängde hon sig ned på soffan och utbrast, ännu i skratt: Men är ni galna, gummor, hvad skall jag sjunga? Lilla fru Mäienen blef litet dekontenancerad, fru Bäck gjorde en något förvånad mine med sin mustaschbeprydda läpp, och begge sågo på hvarandra.
När jungfrur se henne, prisa de henne säll, drottningar och bihustrur höja hennes lov. Vem är hon som där blickar fram lik en morgonrodnad, skön såsom månen, strålande såsom solen, överväldigande såsom en härskara? Till valnötslunden gick jag ned, för att glädja mig åt grönskan i dalen, för att se om vinträden hade slagit ut, om granatträden hade fått blommor.
När det var gjort, brast bacchanalen lös igen; och man sjöng för gubben »Mitt liv är en våg», icke glömmande att med nickningar och accentueringar anspela med »i svallande tåg vid vindarnes strid» på det yrke som Alriks upphovsman valt och övat.
Då måste hon ligga stilla i sängen, ehuru hon annars, när smärtorna ej voro så svåra, brukade ligga ofvanpå soffan eller sitta i soffhörnet med foten bäddad på en kudde framför henne. Syskonen höllo mycket af hvarandra, och under de första veckorna af Annas sjukdom gafs det ingen mera tålmodig och kärleksfull vårdare än Frits.