Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 1 maj 2025
Gall af bågen, den äldste till år, Tar bland furstarne ordet; Så han talar med kufvad harm: "Söner äro vi af Morannal, Samma moder åt honom oss födt; Högt från skyarnas banor Store fäder på oss se ned. Hotfull spanar från molnet Finjal, Om en fiende bäfvar ännu Att sig närma de kullar, Där han stred i sin ungdoms fröjd.
Långt från Morven ditt blåa öga Slog mot dagen du, vaknande, opp. Ej en kvinna, men hafvet Åt Morannal hans dotter gaf. Kanske höjdes af vårens vindar Säll en bölja mot morgonens sol, Sjönk tillbaka och födde Dig ur skimrande skummets ljus." Lätt mot ynglingens panna förde Hafvets flicka sin leende läpp: "Mig dock är du en broder; Kan jag blifva en broders brud?
Ej andas en son af dig På Morvens klippiga stränder mer; De följt hvarandra i döden, De sofva grafvarnas sömn." Hon slöt. Men i klarhet sken Morannals panna på nytt. Hvart moln Af oro lämnade stilla Hans anlets bleknade dag. "Nu", talade Morvens kung, "Kan utan fruktan Morannal gå Att möta fädernas andar I stjärnors blånande sal.
Gudarna behöfva icke gripa våldsamt in i händelserna, de hafva styrt så, att Oihonna kommit till Morven, de behöfva icke synas nu i själfva striden, det hade varit mera grott och mindre mäktigt. De veta, att Morannal icke kan korsa deras afsikt. Förhållandet är detsamma i de följande scenerna i sången.
"Oihonna, din läpp är stum, Gif svar", så talte Morannal nu, "Hvi glesnar klangen af svärden? Finns Morvens ära ej mer?" Han sade. I bäfvan gaf Sitt svar Oihonna: "O fader, gläds! Snart, snart är sagornas Hjalmar En blodlös skugga på skyn. Han sviktar, hans hjälm är bräckt, Han mött tre söner af dig, o kung, Han kämpar ensam. I häpnad Står allt vid drottarnes strid.
Det dagas på Morvens strand, I dunklet grånar på klippans höjd Morannals torn, och där under I dimmor suckar ett haf. Oihonna, du syns ej än, Hafburna flicka, hvar drömmer du? Stå upp, dig väntar Morannal, Den gamle saknar sitt ljus. Ej ser han, att natten flytt, En ändlös natt i hans öga bor, Ej jordens brudliga anlet Han ser vid morgonens kyss.
Man må blott ge akt på huru Morannal, ehuru han icke ärft någon tro på höga, eviga gudar, likväl troget och ödmjukt håller sig fast vid dyrkan af sina fäders bleknade hamnar, medan Fjalar trotsande sätter sig opp mot makter, hvilkas öfverjordiska tillvaro och gudomliga storhet den religion, i hvilken han uppvuxit, lärt honom känna.
Morannal är öfvervunnen, hans här är slagen, hans söner hafva stupat, han står ensam kvar i sin blindhet, ett segrarens byte; och likväl äger han sin tröst och sitt hopp. Han står och faller icke med sig själf, hans längtan höjs till fäderna på molnen, hans bästa lif är att utan vanfrejd vara med dem, och han väntar att snart nå deras rymder.
Dagens Ord
Andra Tittar