United States or Micronesia ? Vote for the TOP Country of the Week !
Och med denna attest på sin manbarhet sprang Sven ut i akt och mening att visa sig för de stora bröderna och bli beundrad av Märta. Den sommar, vilken börjat i en så leende omgivning, skulle emellertid fortsättas vid västkusten, och orsaken var den, att en längtan, starkare än jag kan uttrycka, drog mig dit. Jag kan icke redogöra för, hur denna oresonliga längtan kommit mig i blodet.
Han tänkte allvarligt över detta ämne, medan han gick Döbelnsgatan uppför, och han hade icke hunnit till hörnet av Malmskillnadsgatan, förrän hans utvecklade böjelse för praktisk moral av detta förhållande gjort en nyttig, ja nödvändig säkerhetsventil, som i umgänget med Märta skulle skydda honom mot varje frestelse att, vore det också blott i fantasien, göra några utflykter på förbjuden mark.
Han hade icke tänkt mycket, ty han hade fört ett liv utan pauser, i ett rus av arbete och sällskapsplikter. Fru Wenschen, som gärna rökte cigarretter, hade dragit sig in i en fönstersmyg med Grothusen. Tomas gick igenom rummet. Var är Hall? frågade han. Hall hade gått. Efter en liten stund lekte Tomas hök och duva med Märta och Greta genom alla rummen, köket också.
Ser ni det, barn, honom behöver man inte säga till, hur han ska sitta. Alla vände sig om och sågo på honom. Då ja, då hände det värsta av allt. Märta Gyllencrantz reste sig till hälften i bänken och viftade med handen: Tant, tant! Ja, vad är det? Jo, han ä inte snäll alls ! Hur vet Märta det? Nu stod Märta Gyllencrantz upp i bänken.
Hur kom det sig, att han stod här i en trappuppgång i ett främmande hus och stirrade på en tom mur och icke kunde slita sig lös... Det hördes steg nere i trappan. En ung flickas steg. Det var Märta. Hon hade gått fort och var andfådd och varm. Hon hade en slät mörkblå vårdräkt och något rött siden i halsgropen.
Jag är så lycklig i dag, sade Märta, då de efter slutad frukost gingo den avlövade poppelallén fram till slottet, förbi kapellflygeln och ned i parken. Jag känner mig som om aldrig något ont skulle kunna hända oss två. Molnen segla förbi oss däruppe; det är inte på oss det skall regna i dag.
Då hade han börjat tjuta och skrika och gamla Kerstin hade måst ta honom in i ett annat rum och sagt: Fy skäm ut sig, han skulle blygas ögonen ur sig! och när han kom in igen till de andra barnen var det ingen, som ville tala med honom... Och nu stod Märta Gyllencrantz och talade om allt detta för en annan flicka. Och en hel massa andra flickor gick fram till dem.
Havet sov, men det arbetade i sömnen, hävdes och sänktes, suckade och stönade som en jätte under onda drömmar. Han hade kommit ut på en klippa, som smal och tvärbrant sköt långt ut från land. Havet var där runtom, vart han vände blicken överallt var havet. Tomas visste icke själv hur länge han stod där orörlig som en bild och stirrade ut över vattnet. Märta! mumlade han för sig själv.
Han hviskade åt dem att vara tysta hade väl vett om hvad som brukades när man först kom in till folk det, att stanna vid dörren och tiga tills man blir tilltalad. Men Märta Greta, minsta lillstintan, mors gullhjärta, som hon så nyss hade varit, hon kunde inte tiga. Hon var rädd, och hon var hungrig, och hon kände sig eländig på alla vis. "Moooj" tog hon i "Etta Eta ill då te mooj!"
Gång efter annan gledo hennes blickar över till Tomas och Märta. Hon hade sett sin sons tycke för den unga flickan och hoppades att det skulle kunna skydda honom mot många av de förvillelser, som nu för tiden fresta unga män. Tomas och Märta sade icke ett förnuftigt ord. De voro heta av vinet och pratade om allt som föll dem in, och det var mycket.