Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 18 juni 2025
En hel klunga ställde sig framför honom och stirrade på honom. Då blev han rädd på allvar. Han tog några steg baklänges, till dess han fick stöd mot en av de gamla kastanjerna. Mitt framför honom stod Märta Gyllencrantz med armen om en annan flickas liv. Och i klungan fanns också pojken med glaskulan.
Vem skulle sedan kunna minnas det, när han själv hade glömt det? De hade kommit ut på Kungsträdgårdsgatan. Löjtnant Gabel gick tätt framför dem; röken från hans cigarr slog dem i näsan, så att Märta måste nysa. Han var klädd i helt vanliga mörka, randiga byxor.
Slutligen blevo deras ögon vilande i varandra. Är ni ond på mig nu? frågade Märta lågt. Tomas teg. Är du mycket ond på mig nu, Tomas? viskade Märta. Han fattade hennes hand och smekte den förvirrat. Märta såg sig hastigt omkring, och i ett oemotståndligt begär att försona allt räckte hon honom sin ännu lika varmt röda kind att kyssa.
Förlåt, sade han gång på gång och smekte hennes hand. Men hon stammade endast åter och åter detta "gå, gå!" Det var som om hon hade glömt alla andra ord. Tomas gick. Märta stod framför spegeln. Var hon densamma som förut? Eller hade hon blivit en annan? Och i kväll skulle hon dansa kring majstången med de andra med syskonen Hon drev av och an i rummen. Hur mycket kunde klockan vara?
Slutligen tog han mod till sig och sade lågt: Jag har inte sett dig på så länge, Märta. Du får inte säga du ni får inte säga du åt mig, inföll hon ivrigt. Ni skulle kunna glömma bort er och säga det så att någon hörde det, tillade hon mildrande. Därefter rodnade hon på nytt. Hon hade visst sagt något dumt. Men Tomas blev förbittrad.
Det var Märta. Har du väntat? Ånej, jag kom nyss... Jag var uppe och knackade på din dörr, men det var ingen som öppnade... Snön yrde omkring dem. Tomas ville kyssa henne, men hon stötte honom tillbaka och drog sig undan. Nej, jag går inte upp igen, sade hon. Jag vill gå hem. Tomas sökte hennes blick i mörkret, men den gled undan och bort.
Numera talade han bara om vad Märta hade sagt, och vad Märta hade gjort, och hur roligt de båda hade tillsammans. Så en dag sade mamma till honom: »Du tycker visst mycket om Märta?» Då sköt Sven ut läppen och svarade: »Vet inte du, att Märta är min fästmö?» Mamma svarade mycket allvarligt: »Det har du aldrig talat om för mig.» »Det ska' väl du veta ändå», menade Sven. »Vi ska' gifta oss.»
Vad skall den handla om? Om nådemedlen. Fy tusan, det får du skriva själv. Men om du skriver den åt mig, skall jag ställa till så att du får komma med på Märta Brehms flickbjudning om lördag! Ä, drag på trissor... Tomas slet sig lös och sprang ner utför trapporna. Gatan låg stilla och folktom; det var en av de breda och tysta gatorna på Östermalm.
Men det var bestämt, att det icke skulle få vara så. I stället är det jag, som har blivit en annan. Farväl, Tomas. Skall jag säga dig tack för det som har varit? Det vet jag icke. Älskar jag dig ännu? Det vågar jag icke fråga mig själv. Men jag glömmer dig aldrig, farväl! Märta. Det var allt. Tomas satt länge orörlig med brevet hopvecklat i handen. Slutligen brast han i gråt.
David roade sig så gott han kunde en vecka, blev häftigt kär i en ung norsk dansös, friade till henne, naturligtvis i fyllan och villan, fick ja och var med henne ett dygn. Ganska ledsen och mycket mera fattig kom han till slut ifrån henne och hamnade till sist på “Marta“, som skulle föra honom till Sverige. Ombord stötte han på en gång ihop med Hartman som reste andra klass.
Dagens Ord
Andra Tittar