Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 20 juni 2025
"Mon dieu, ser du inte hur gammalmodigt han för sitt hufvud, så der bär ingen mygga comme il faut numera sitt hufvud; så här skall man hålla det, gadden mot nacken". "Men, söta du, det är ju bra obeqvämt. Och alla ha ju här sina hufvun på gammalt sätt". "Mauvais genre, ma chère. De ha ingen smak.
Bären lyste allt gullgulare, och de yngre hade ännu den röda kinden vänd mot solen; herr Lundstedt lockades allt längre in på mon, där endast unga tallar, raka som metspön och med en ruska i toppen, prickade ut den våta vägen, som var lagd med grenar och ris som en rörlig pontonbrygga.
Dock i den gamles tycke Hölls gudstjänst denna tid, Och hölls den ej i kyrkan, Så hölls den näst invid; Ty kringom den på höjden, Från mon till insjöns strand, Stred Finlands kämpaskara Just nu för kung och land. Den sjuttonde augusti Var sommarvarm och klar, Och för den forne krigarn En högtidsdag den var.
Men det vissa är, att innan hösten Sågs den stolta grefven här som brudgum, Dröjde några dagar blott och reste, Ung och lycklig, till sitt landtgods åter Med sin unga lyckliga grefvinna, Med den sköna sömmerskan, med Jenny. Den bleka månen sken på mon, Af hunger tjöt i klyftan lon, Och hundens skall ljöd långt i byn; Men vandrarn gick vid skogens bryn, I ödemarken låg hans tjäll.
När herr Lundstedt lyckats utfå postväskan och med densamma vandrade över mon, var han mycket tankfull och nertryckt, men det fanns en ljusglimt. Visserligen sörjde han över att han icke kunde leka mer, men den tryckande känslan av skuld över ett brott, han deltagit i, var något minskad, sedan han hört att andra också hade sina fläckar.
Regn föll neder såsom honingsdagg, Och i hyddan stod bekymrad mön: "Ute blir väl nu min älskling våt; Stolt uti sin körsbärsbruna rock, Under rocken klädd i sammetsdräkt, Med en sidenskjorta under den Och ett ur af guld uti sin barm Sitter han uppå sin sköna häst." Vila svarar ifrån skogen så: "Unga flicka, obekymrad var!
Är han på en resa, Må han resa lyckligt; Sitter han vid bägarn, Smake honom vinet; Älskar han en annan, Må det honom tillges; Må af mig det tillges; Gud dock hinne honom. Säg dock, hvad vill jag? Sömnlös är natten, Oro och smärta, Kval i mitt hjärta, Dö blott, ja, dö blott Vill jag för dig. Stjärnan hälsar mön med brodernamnet: "Vandringsstjärna, inför Gud min broder!
Bären lyste allt gullgulare, och de yngre hade ännu den röda kinden vänd mot solen; herr Lundstedt lockades allt längre in på mon, där endast unga tallar, raka som metspön och med en ruska i toppen, prickade ut den våta vägen, som var lagd med grenar och ris som en rörlig pontonbrygga.
De kröpo tillbaks ditupp, bakom mon i det lilla trollslottet, där han i ett ögonblick hade förstått, att en förändring skulle kunna inträda i hans liv, ty det hade han sett på henne, att hon ville ha honom, att hon kanske skulle vara i stånd att ta honom mot hans vilja, och vad skulle sedan ske? Åtminstone blev det icke mer att leka.
Bortom mon där, vid det lilla torpet, Vistas, gamla mor, en sällsynt fågel; Under hösten har på den jag lurat, Under vintern har jag nu den fångat, Men till våren vill jag föra hem den. Underlig är fågeln där; den äger Icke vingar, men en famn i stället, Icke dun, men silkeslena lockar, Icke näbb, men tvenne runda läppar."
Dagens Ord
Andra Tittar