Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 7 oktober 2025
Och Josef Nilson hade berättat, att också Strindberg förlorat förståndet. Han försökte göra guld nere i Paris. Och Josef Nilson hade varnande tillagt: Så går det, när man inte håller sig till rent vetenskapliga fakta. Ja, det var en törnbeströdd bana, han valt. Hur mycket bättre hade inte Kalle Möller det! Han skulle visserligen kunna omkomma på sjön.
Han såg upp mot stjärnorna och som för att brädda denna allvarsfyllda stund gjorde han korstecknet som en katolik, medan han sade högt och med fast stämma: Karl Möller, jag skall aldrig svika dig. Och så kröp han till sängs, drog täcket över huvudet och rullade sig samman som ett foster. Men plötsligen låg han på rygg, klarvaken, stirrande ut i mörkret. Hans hjärta bultade.
Stellan nickade jakande och inbjudande och lät likaledes genom tecken Kalle förstå att den lilla dörren snett över gården ledde till stora uppgångens baktrappa. Kalle Möller störtade över gården i anvisad riktning, på samma gång som Köttlund kom raglande och haltande ut ur stallet med en kvast i högsta hugg.
Några dagar var det tal om att fara till Göteborg och fira helgen där. Men slutligen beslöt kapten Petréus att man skulle stanna hemma. Ett par dagar före julafton kom Kalle Möller hem från sjökrigsskolan i Stockholm. Stellan skulle just gå ut, då han såg honom komma från stationen, omgiven av föräldrar och småsyskon. Han var i uniform och beväpnad med stickert. Stellan nickade åt honom.
Han hade ingenting att förebrå Kalle Möller. Han beundrade honom lika mycket som förr. Men han var avundsjuk på de andra pojkarna, som Kalle i sin bekymmerslöshet samlade omkring sig på måfå om eftermiddagarna och med vilka han strövade omkring på gatorna i hopp om en chans. Stellan hade ingenting emot att vara Kalles drabant. Men han ville vara den förste, den trognaste.
Det var Kalle Möller, som kom tillbaka: Jo, mamma och pappa har sagt, att nu hjälper det inte, utan nu ska du komma, om du också ska hämtas med mannakraft. Och jag har för resten själv talat med din pappa. Stellan blev blodröd i ansiktet.
En eftermiddag, då han som vanligt gick upp och ringde på hos direktör Möllers, svarade jungfrun: Jo, fröken är hemma. Men jag vet inte jag ska fråga Han blev stående i tamburen och väntade. Till sist kom fru Möller själv ut. Greta kan inte ta emot. Hon är sjuk. I flera dagar var Greta sjuk. Och så en eftermiddag, då han kom hem från skolan låg ett brev på hans skrivbord.
Världen var på nytt sig lik, visserligen full av äventyr, men av ett annat slag än kärlekens och kreditsystemets, äventyr man ej behövde skämmas för i sin egenskap av mankön. Han kände sig lycklig. Kalle Möller skulle komma till honom varje eftermiddag! Han hade fått en vän. Och vilken vän! Tack vare Kalle såg han sig redan på en upphöjd och eftersträvad plats i samhället.
Hade inte Rose ? Hade inte Kalle Möller ? Hade inte rabulisterna ? Hade han inte alltid stått ensam, övergiven, predestinerad? Kunde någonting vara mera absolut logiskt och klart?! Han satte sig åter vid skrivbordet med huvudet i händerna. Hur besynnerligt lugn han kände sig! Lugn och allvarlig. Hur skulle han leva? Hur skulle han bära denna förbannelsens visshet, denna predestination?
De sjönko ända ned i djupet av hans själ och de stannade där, blevo de flytande, växlande dagarnas ankare. Han förstod dem så, som han knappast förstått några andra ord, som talats eller skrivits. Det är de bästa, som skjuter sig. Sådana som Kalle Möller de skjuta sig inte.
Dagens Ord
Andra Tittar