Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 7 oktober 2025
Kalle hörde till dem, som äro så starka, så säkra på sig själva, så otroligt oavhängiga, att de ej ha behov av smicker: sanningen om dem själva är dem nog. Och nu stod denne beundrade och fruktade Kalle Möller i Stellans rum. Det kunde ej hjälpas: han kände sig stolt, smickrad. Kalle såg sig omkring i rummet med en van upptäckarblick: Bor du här? Ja. Koss i Jisse nam! Då ska vi ha skojit!
Och det första budet i denna värld var vänskapens obrottsliga lag. Den var heligare än allt annat. Och nu hade han fått en vän! Och vilken vän! På honom koncentrerade Stellan all denna romantik, som under den hjärtklappande lektyren av äventyrsböcker omdanat hans själ. Här slog den ut i full och flammande låga. Han endast tänkte i termen Kalle Möller.
Han hade fått en idé, en idé så glänsande, att han satt kapprak i sängen. Kalle Möller och han skulle ingå fostbrödralag! De skulle blanda blod samman, han och Kalle! Han talade till sig själv, som om han redan höll på att utveckla planen för sin vän. Kommer du ihåg, att när två vikingar vatt i livsfara, så blandade dom blod och lovade att va vänner för hela livet.
Minuten efter stack huvudet åter fram, lika långsamt, men med mera trygghet över de vädrande rörelserna. Det var Kalle Möller. Han såg sig omkring för att orientera sig på denna för honom främmande gård, tittade upp mot fönsterna, fick plötsligen syn på Stellan och gjorde en grimas, åtföljd av fingertecken, vilka Stellan uppfattade som en fråga, om han bodde där.
Särskilt fru Möller var ytterst vänlig, på ett alldeles särskilt sätt, Stellan ej kunde klassificera, därför att han aldrig känt sin mor. Han blev nästan förälskad i henne med detsamma. Hon var vacker och såg mycket ung ut, lång och smärt, med milda, blå ögon och rikt blont hår. Och dessutom låg det något drottninglikt över henne: i öronen hade hon nämligen två pärlor.
Det blev åter tyst, ända till dess direktör Davidson frågade: Ja, apropå det! Hur står Anderbergs affärer egentligen. Är det sant som jag har hört sägas Rose började åter spela en vals. Men när Stellan samtidigt med Davidsons tog farväl, sade fru Möller: Ja, det var riktigt roligt att Stellan kom upp. Kom nu så ofta Stellan har lust. Stellan är lika välkommen objuden som bjuden.
Å så säger vi inte nåt annat. Nä. Men det gick ej, som Kalle tänkt. Stellan uppfyllde sin del av rollen. Men repet, frågade rektorn. Var fick ni det ifrån? Dä hade Kalle med sig. Hade ni kommit överens om att ni skulle gå över ån eller var det händelsevis, som Möller hade ett rep med sig i fickan? Stellan började skruva på sig. Bär Möller alltid ett rep på sig i fickan? Svara, Möller! Nä äää.
Till slut sade Stellan: Tycker du inte jag har förändrats bra mycke, sen vi sågs sist? Kalle Möller såg på honom förvånad: Förändrat dig? Inte ett djävla penal. För resten, varför skulle du ha förändrat dig, du, som gått här och stampat hela tiden. Stellan log ett stilla, invärtes leende. Kalles anmärkning sårade honom.
Nu var det hans tur. Och plötsligen reste sig Kalle upp och gick. Vart ska du gå, Karl? Jag kommer tillbaks om en halvtimme, för nu vet jag att Greta börjar tala böcker och det intresserar mig inte. Kom in i salongen, Rose, och spela en vals! Rose reste sig lydigt och följde honom. Men Stellan erfor ej det minsta sting av svartsjuka. Greta Möller hade börjat tala om böcker.
Där var Kalle Möller, hans fosterbror, som han blandat blod med Och där var Rose, som lockat honom att köpa frimärken Och där var rabulisterna, som sökt smita från honom den första maj Alltid detsamma, alltid hade han stått där besviken, ensam, lurad, övergiven... Han hade bara haft en enda riktig vän, en som förstått honom, genast och på det rätta sättet. Och det var farbror Ekenström.
Dagens Ord
Andra Tittar