Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 14 oktober 2025
Jag låter dem fara Allt uti en skara Att resa i frid, Till rida sig laga Med kappa och kraga Och hornen bredvid. Vid ett annat tillfälle är det han, som är den förskjutne; hans älskade, Belikinne, synes hafva varit af hög börd, hafva uppmuntrat och sedan försmått honom:
"Går du till fots?" frågade han. "Nej, jag åker. Hyrkusken väntar på gården." "Huru? Du tar bara en tunn regnkappa på dig? I den här kölden. Hvad tänker du på?" "På den här korta vägen hinner jag inte ens bli afkyld." "Men du kunde ju lika gerna taga en varmare kappa." "Som alldeles skulle platta ner min kostym. Tackar så mycket. Och adjö nu, John."
Skuggan låg tyst och mörk under trädens ännu friska, blåaktigt djupgröna bladverk. Plötsligt stannade han. Var det icke Ellen, som kom emot honom därborta... I sin urblekta gråa kappa... Jo, visst var det Ellen! Det var för sent att vända om, och det fanns ingen sidogång i närheten, som han kunde slå in på... Vad skulle han säga henne? Han hade icke sett henne på över en månad.
Det sken och glittrade i den våta snön, och fast ännu mitt i vintern, blåste det vårvind med ljusblå fläckar mellan skyarna. På eftermiddagen blev hertigen synlig, där han red i sin mörka kappa med sina män. Han var redan på hemväg söderut, och förundrad höll han in den stora hästen och reste sig i stiglädret.
Även Singoalla var tyst och orörlig, där hon satt med pannan tryckt mot granens hårda bark. Då närmade sig henne Assim slutligen, lyfte henne i sina armar och bar henne ett stycke. På samma kulle, där vagnborgen nyligen varit, väntades Assim av två hästar. Han svepte Singoalla i sin kappa, band henne vid den ena hästen, fattade tygeln, svängde sig själv upp på den andra och red mot söder.
Klädd i en grov kappa och en pälsmössa sitter jag och skriver vid bordet, kämpande mot mina så kallade elektriska attacker, som trycka hop bröstet och stinga ryggen på mig. Ofta tycker jag att någon står bakom min stol. Då riktar jag dolkstötar bakåt och inbillar mig bekämpa en fiende. Detta varar ända till klockan fem på aftonen.
Den svarte Assim såg kniven glimma i månens sken; han avkastade sin kappa, gjorde ett språng tillbaka, medan hans hand sökte dolken i bältet, och han sade: Hövdingens dotter och slottsherrens son! Stackars Singoalla! Kvinnorna i lägret skola håna dig och männen förakta dig!... Och i det han talade så, slungade han dolken mot Erlands huvud.
Och i detta ögonblick visste han ännu säkrare, att det skulle sluta med ett revolverskott. Han följde efter dem, till dess de stannade utanför en port, där den unga kvinnan gick in. Han såg inte hennes ansikte. Men över porten, där hon försvann, stod det: J.A. Krooks Herrskrädderi. Han tänkte på henne hela kvällen, på de svajande höfterna och vecken i ryggen på hennes kappa, då hon gick.
Apostelns talande tunga framkallade hysteriska anfall och i detta tillstånd av på en gång vanmakt och gränslös upphetsning gav hon vika för sina begär. Ja, om du ger mig konjak, kisse, konjak, kisse, konjak, kisse. Barhuvad och utan kappa sprang Aposteln ned till spritbolaget. En flaska konjak, billig. Fort! Jag har en sjuk människa i mitt hus.
Och det fordras en annan penna än min att skildra vad som sedan hände. Men då tant Maria äntligen stod i tamburen och fått på sig hatt och kappa, skrek hon med hög röst: Om han gjort det med någon av sina syskon, skulle jag inte ha sagt något, men med mig, en #gammal# människa. Sådana äro de gamla människorna. Det är sannerligen inte roligt att vara barn nu för tiden.
Dagens Ord
Andra Tittar