Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 23 oktober 2025
Han gör detta och nu blir ändamålet med hans vistelse på orten uppenbar: han har lockat byns gengångare att ta värfning som matroser; och vålnaden af ett skepp, som sedan hundrade år multnar på refven utanför någon af Karaibiska hafvets sjöröfvaröar, seglar bort med sin besättning af människor, som för hundrade år sedan blefvo mull. Berättelsens symbolik är ju i och för sig inte så märkvärdig.
Emellertid har mången gång ännu i min ålderdom det fall inträffat, att jag vid läsningen eller åhörandet af någon af dessa sånger tyckt mig för första gången göra dess verkliga bekantskap, ehuru jag hundrade gånger förut hört och sett densamma med förtjusning.
Tacka honom den för det; men han har högfärden i sig, den fattiglappen, fast den inte syns! Han återvände till sitt tysta rum och eldade på i reverberugnen för hundrade gången. Han såg hur smaltsen i digeln antog den ljusröda färgen, så rosenröd som hans vackraste drömmar; han såg hur den blev blå som en vårhimmel han ville fixera den, men då bleknade den och blev gråblå som en drinkares öga.
Hin till otur också, att gubben skulle dö just som jag kom att fria. Otur också att jag skulle komma att fria, just som gubben dog. Sedan friade L. aldrig mer. Hans levnads slut nalkades, och symptomerna voro nog kraftiga att övertyga honom själv därom, han som likväl aldrig trott att han skulle dö, förrän åtminstone framåt sitt hundrade år.
Hallongren själv ansåg, att en folkupplaga av de femtiotvå första romanerna kunde vara lika bra. Förläggaren bestred att en folkupplaga borde ifrågakomma förrän efter den hundrade romanen. Vidhåller han fortfarande denna åsikt, kommer det aldrig någon folkupplaga. Den femtiotredje romanen blev Hallongrens sista. Detta är berättelsen om hans död.
Opp slog han sin kappa, man såg Med häpnad Dargar, siaren, ödets tolk, Mäktig att genomtränga dunkla, Kommande tiders djup med sin andes blick. Sedd var han sen hundrade år Bland nordens fjäll, af lyckliga sällan dock. Hotande, dystra åskor fjärran Anade den, som hörde hans lugna röst.
Benellis andra favorittanke är den öfvertygelsen, att den historiska utvecklingen inte skapat någon skillnad mellan dagens släkte och den människa, som lefde för hundrade år sedan. »Besjungen eder egen tid äfven genom förgångna tiders historiska händelseförlopp och känslor» med detta motto inleder Benelli en af sina dramer »och I skolen varda odödlige.» Det är säkert alldeles särskildt behagligt att identifiera sin egen dag med fädrens gårdag, när ens land har Italiens lysande förflutna. Benellis landsman Adolfo Albertazzi gör precis som han, blott ännu mera afsiktligt, i
Förnöjda och med lätta samveten gingo så en vacker marsdag fru Mäienen och fru Bäck till Nadjas bostad för att meddela henne den glada underrättelsen, att hon bara behöfde sträcka ut handen för att få några och hundrade rublar, bara sjunga några små enkla toner, allt besvär vore undanröjdt, allt klappadt och klart, hon hade nu bara att niga och tacka.
Med foten stötte han till Wainahée, i det han sade: "Hvite mäns qvinna, bort från mig", och Wainahée nedsjönk som dimman på stranden. Höfdingen gick. Värnlöst låg oceanens smycke, perlan bland hafvets hundrade öar, den hade intet försvar. Länge dröjde ej heller fienderna, innan de anföllo den värnlösa. Panu var en ringa höfding, men han segrade dock snart öfver den, som intet värn hade.
Skepp hade jag nio; med män Till hundrade från hvarje i land jag gick. Mötte med dubbel makt mig Morven, Glimmande stolt mot gryende dagens rand. Två stodo på stranden vi kvar, Jag en och Sjolf den andra, när kvällens sky Bleknad i väster sam och månen Sänkte på svärdets skördar sin blick af frid. Så föll sig vårt ynglingadåd.
Dagens Ord
Andra Tittar