Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 23 september 2025
Genom hans skrämda hjerna flög en föreställning om, att det var ädelt af Thorsten att unna björnarne efter hans död alla de bättre pelsarne. Men så stack det honom som en knif i hjertat att denne unge, elegante och älskvärde person ämnade dö! Nej! han borde räddas och det var visst försynen som utsett honom att komma i vägen för detta hemska sjelfmordsförsök!
Denna tanke lemnade henne ingen ro. Hon ansträngde sin hjerna för att söka en möjlighet; men hon såg ingen. Och hon kände att här var intet för henne att göra. Hon var maktlös. Hon hade blott att lägga armarne i kors öfver bröstet och se tiden an, medan lifvet hvirflade dem rundt och brusade förbi. Der var räddning och der var undergång. Hvilket det skulle bli, stod icke i hennes makt att afgöra.
Protektionismens tendentiösa gråt deröfver är nu mindre att fästa sig vid; men hvarje fosterlandsvän sörjde öfver att se denna mängd af unge, kraftige arbetare resa öfver hafvet, hvilka, om de stannat i hemlandet, kunnat med hjerna och med hand taga månget kraftigt grepp till dess förkofran och utveckling.
Det hade icke vexlats ett förtroligt ord mellan de tre under detta misslyckade möte; men modern, som kände hvarje linie i hans ansigte hade sett smärtan bakom de bleka, beherskade dragen. De båda kvinnorna hade följt honom till tåget. Och medan de långsamt gingo från stationen satt bilden af detta bleka ansigte med de sammanpressade läpparne som inbränd i moderns hjerna.
Det var oklara, sväfvande tankar, hvilka korsade hvarandra i hennes hjerna. Hon hade lofvat Nymark många saker. Bland annat att han ofta skulle få komma och helsa på dem, så snart de flyttat till staden. "Någon gång," hade Nymark sagt, men hon visste mycket väl, att det betydde "ofta."
»När jag sitter hemma blir der intet gjordt», sade han. »Det är bara en tröttande pinsam kamp. Jag ser hur ord radar sig vid ord, enformigt och själlöst. Och min hjerna vrider sig i kramp för att få de alldagliga orden att gnistra. Men det lyckas aldrig. Det bara gnistrar för mina ögon, och så går jag ut, efter att kanske ha åstadkommit fyra rader under fyra timmars pinsam hjernansträngning. Ja.
Minnet af hennes mors många bittra ord om vännen, det nyss anlända brefvet, hennes häftiga svar, tanken på hennes egen beroende ställning, allt tumlade om i hennes hjerna, så hon tyckte sig kunna bli sjuk. Hon skref mekaniskt en half sida, derpå bortkastade hon pennan, tog sin hatt och gick ut. Kanske kunde hon återfå mera jemnvigt ute i det fria.
Hon höll från ena meden vaggan i rörelse, under det hon låg på rygg med andra armen öfver pannan och blickade mot fönstret, från hvilket en svag dager skymtade. Snart somnade de andra; hon hörde det på deras jemna andedrägt. Det var tyst och mörkt omkring henne; endast tankarna brusade och tumlade i hennes hjerna. Det stod åter för henne, det der, att gossarne stulo bröd i morgse.
Ofta önskade han också att jag skulle anteckna hvad vi båda varit med om och som han tyckte var värdt att komma ihåg. 'Du är mitt minne' brukade han säga; 'du är min skrifvande hand, min tänkande hjerna, mitt allt.» Hon satt tyst och det låg en stilla glädje öfver hennes drag, liksom hörde hon ännu de smekande orden i sitt öra.
Tom, ödslig, mörk. Hon gick in i det lilla rummet till kistan, der helgdagskläderna voro förvarade. Men de voro borta. Penningarne likaså. Mera såg hon icke. Fann knappt sängen der hon lade den lille. Vattenkrukan nådde hon ej mer. Hennes hjerna omtöcknades, en isande kyla kröp försåtligt genom hennes lemmar, skakade henne och gaf först småningom vika för en vild feber... Natten förgick.
Dagens Ord
Andra Tittar