Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 20 november 2025
Och nu känner ni hela min resa. Men om kvinnorna skall jag akta mig att tala, om dem får ni ingenting veta. Små sarkasmer och nålhvassa blickar. Med ett tag kastar han sig tillbaka i stolen, knäpper händerna fast om sina upplyfta knän, spärrar upp sitt stora, svarta gap och ger till ett skratt så sataniskt skadegladt, som om han plötsligt gripits af vansinne. Och så skulle han gå.
Jag har gråtandes hälsning från Stava. Mor i Sutre knäppte ihop händerna, såg ned i knät. Träsken sneglade på henne från sidan, han rensade gommen med tungan, spottade friskt och sade: Vad tror I det gäller? Det kan en inte veta, svarade moran kort och lågmält, öppnade munnen på nytt men smällde igen läpparna för frågan. Träsken sade: Nej, och I kan inte gissa heller.
Stellan kände sig stött och samtidigt ängslades han: här höll makten på att glida honom ur händerna. Vet du inte att på onsdag ä dä första maj? Men nu rätade Stellan upp sig: Dä vet ja visst dä. Sån djäver, han ljuger. Dä visste du inte. Dä visste ja visst dä. Men du visste inte att dä ska bli demstration. Dä visste javisst dä. Men dä visste du inte häromdan. Dä visste ja visst dä.
Med det bleka huvudet på sned, tillbakalutat mot den gamla, högryggade Louis XIII-stolen, som egentligen lika litet passade till det övriga möblemanget, som hon till det sorglösa sällskapet, med armarna slappt hängande ned i skötet och händerna lätt knutna om solfjädern, satt hon där ensam mitt i ljusglansen från lampetterna på väggen.
En hofman, som emellertid ärnat spela pastoratet i händerna på en annan, får höra detta och ställer så till, att den gamle pastorn och hans barn icke få biljetter till skådespelet.
Ser du det måtte väl ej vara mera illa att spela, än att rakt sitta med händerna i famnen och göra ingenting, som jag ju ändå skulle måsta göra, när allt arbete är slut". Jag satt hos stackars Clara tills det blef afton. Hon spritade och spritade. Hon hade ej sofvit på många dygn, hon hade spritat hela nätterna, hon hade ej tid att sofva, sade hon.
Två och två gingo spåren, de ena små, de andra stora, sida vid sida, ibland trampande i varandra, om varandra, som om de dansat; över stubbåker, där snön blåst av, över stenrös och diken, gärdselhögar och vindfällen. Hon visste inte, hur länge hon gick, men hon frös om huvudet och var valhänt, stack de magra, röda händerna under kjolen och blåste i dem emellanåt.
Slutligen gick hon bort till Casimir Brut, som stod något avsides; hon lade händerna på hans skuldror och sa: God natt, Casimir. Och hon böjde sig fram och gav honom en lätt kyss. Så hälsade hon med en liten bugning hela församlingen och försvann. Uppkommen på sitt rum, avskedade hon genast den alltjämt snyftande Bollan, placerade tante Sara i en lämplig stol och brast i tårar.
Assim är utan vapen, nåd åt Assim, ropade Singoalla och förde händerna vilt genom sitt hår. Är du vapenlös? sporde Erland och sänkte sin hand. Ja, svarade Assim, men jag är en man. Erland kastade jaktkniven i gräset för att efter nordisk sed utan vapen kämpa mot vapenlös.
Han stod böjd över sitt arbetsbörd mitt i rummet, med bägge armbågarna på bordet och huvudet stött mot händerna, i
Dagens Ord
Andra Tittar