United States or Luxembourg ? Vote for the TOP Country of the Week !
Vad det var roligt! sade Sven. I skolen då hälsa far och mor och Ingrid från mig och omtala, att det är ingen fara med mig, och att jag lugnt avvaktar kommande dagar.
Min syster kommer med eftermiddagståget. Tjenis! Kom upp och hälsa på! Ögonblicket efter var Kalle försvunnen. Stellan satt ensam kvar. Nu var det hans tur att le. Kalle hade gett sig i väg precis som han brukat i gamla tider. Och så ansåg han sig förändrad! Stellan log på nytt... Det var något fel med mänskorna. Axel trodde, att han en gång skulle bli en Ibsen. Kalle ansåg sig förändrad.
Pastorn reste sig, gick ner i stugan och hämtade Gusten, som han ledde upp till bordet, blyg och bortkommen. Lät hälsa honom i en kopp punsch och hurrarop. Därpå skålade Gusten med Carlsson och sade ett kort: Lycka till då!
Strax därefter hördes hans lätta steg i trappan. Rakel vände sig om; han stod framför henne, glad och leende, och räckte henne en bukett av de utsöktaste blommor. Icke ett spår av bekymmer kunde upptäckas i hans väsen. Han kom just nu från badet och syntes strålande av hälsa och ungdom. Rakel hade aldrig sett honom vackrare än nu.
För första gången på flera timmar såg hon åter detta ljusa, ömma leende, som alltid annars plägade hälsa henne, och med ett halvkvävt utrop av glädje kastade hon sig handlöst intill honom. Å, kvinnorna äro dock lyckliga? Han strök hennes hår och talade sakta, liksom för sig själv.
Han medgav, att jag just genom min långa färd också hundrafallt ökat hennes rykte och ära. Hon hade därför gripits av den största beundran för mig och lät nu hälsa, att jag skulle få behålla min av blod genomdränkta relik som gåva. Hon fäste bara ett villkor vid gåvan. Jag måste heligt försäkra, att hon aldrig i detta livet någonsin skulle behöva träffa mig.
Men han vill icke sitta till bords med kättaren och tala om tidens frågor, ty nu finns det vittnen, och han har för övrigt så många andra att tala med, om också ingen förstår honom så väl som den otrogne. När han går, säger han, att han vill komma ut en hel dag och hälsa på mig. Här är för mycket folk om sommaren, menar han, och för litet om vintern.
De säga, att den man och den kvinna, som druckit varandras blod, skola känna livets sorg och glädje, hälsa och olust på samma tid och på samma sätt; att de kunna tala till varandra med tankarne, fastän de äro på långt avstånd, och att deras hjärtan aldrig skiljas. Tror du det? Jag vet icke, men jag har hört, att vänner, som ville stifta ett evigt förbund, blandade blod med varandra.
JOHAN FLEMING. Således döden! Blott en flyktig dröm min lefnad var, och intet spår på jorden jag lämnar efter mig. O, det är tungt, det är dock tungt att i sin ungdom dö! Sjunde scenen. Johan Fleming. Fångvaktaren. OLOF KLAESSON. Jag måste bort. Har något värf du kvar, som fullborda jag kan? JOHAN FLEMING. Min moder hälsa och skaffa Sigrid en välsignad graf. Farväl! OLOF KLAESSON. Farväl!
Därpå dracks kaffe och konjak och punsch och bilinervatten, så att klockan blev sex, när Carlsson skulle i båt. Vid debarkeringen fick han fallrep, vilket han ej förstod, utan tryckte han alla matrosernas händer, som stodo vid trappan och bad dem hälsa på, när de kommo i land.