United States or Djibouti ? Vote for the TOP Country of the Week !
Han fortsatte vägen och kände att han var hungrig, ty han hade icke ätit på hela dagen av bara oro. Men han gick på; han sjöng icke mer, men han tänkte på huru glada mor och systrar skulle bli, när de fingo se hans vita mössa. Det började knastra under hans fötter, ty det frös på den ännu fuktiga vägen. Då fattade han mod och gick in i en stuga.
Han var knappast medveten om vad han sade, och när han nu stod framför henne och andades häftigt med fuktiga, feberlysande ögon som trotsigt såg på henne, skulle han inte ens efteråt ha varit i stånd att redogöra för vilken min hon hade eller hur hon såg ut. Ni dåre ni dåre! mumlade hon och drog honom häftigt nedför trappsteget.
Fönstren, små och omöjliga att öppna, voro fuktiga och dunkla; i väggspringorna omkring dem voro öfverallt instuckna rönn- och björkqvistar, hvilka vissnande spridde en stark doft omkring. Luften här inne var tung och tryckande, men störde ej glädjen och nöjet, tvärtom den var just den rätta atmosferen för ett sådant slags munterhet, och ingen tänkte på att det borde vara annorlunda.
Den unga damen gick strax fram till elden, och tjänaren hjälpte henne att lägga ytterkläderna ifrån sig på bänken. Hon kände på sina litet fuktiga ärmar och bredde ut händerna framför brasan.
Och i detta ögonblick talade han sanning. Greta var så långt borta. Alla, allting var så långt borta, allt utom hennes mun, de fylliga, litet fuktiga läpparna. Nej, han ljög inte. Han kände det nu, när han kysste henne. Detta var inte något bedrägeri. Tror du mig inte? frågade han. Jo, visst tror jag dig. Varför skulle jag inte göra det. Du är bara så dum och barnslig ibland.
Alma höjde ej sina ögon från grafven. Hon hörde rösten, som läste, men förstod ej orden, hörde äfven vinden susa i träden och visste att menniskor stodo omkring dem. Men hvarför smutsade man ned den vackra kistan med den fuktiga mullen? Läsandet upphörde, presten höjde boken till pannan. Alla böjde sina hufvuden ned och skylde för ögonen. Alma gjorde ej så.
Där skymtade mellan däldens björkar den trappvis stigande gaveln av ett kloster. Dess stenfot finns ännu. Jag har suttit där en senhöstdag under tungsinta skyar, medan fuktiga vinddrag än prasslade, än suckade i den bleka strandvassen. Döda och döende örter dvaldes vid mina fötter; men en stålört, en styvmodersblomma bevarade ännu en senkommen, flyktig fägring.
Han släppte Singoallas hand, och tårar framträngde även i hans ögon, ty den mystiska kärleken hade enat deras hjärtan, så att glädje och smärta och pulsslagens gång voro desamma hos båda. Men då Singoalla såg den fuktiga glansen i Erlands ögon, ville hon le för att göra honom glad, och hon sade: Var icke ledsen! Då Singoalla är borta, skall du snart glömma henne och åter vara lycklig.
Solen steg högre på himlen, hästarna badade i svett, och både Junot och Rapp, som kommit direkt från Paris, började känna sig hungriga och trötta. De hade kommit in i skogen, under trädens skugga. Hästarna föllo åter in i skritt, deras hovslag hördes knappt mot den fuktiga mossan. Då tog Junot mod till sig: Nå, general, vad är det i vägen! Säg det blott till era vänner!
Huden var skär som en flickas, men ådrorna voro lillfingerstjocka och nedanför knäna gingo två valkar, märken efter kärnringen. Mor i Sutre började klättra, prövande och försiktigt, gripande med tårna och skrapande med naglarna för att få fäste i de fuktiga, slemmiga störarna. Så kom stora svängen och gumman satt grensle. Halva vägen gjord, gudi lov!