Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 4 november 2025
Här dog hans fader 1851 på hösten vid åttiosex års ålder; modern, som var åtta år yngre än sin man, åtföljde vid åttioett års ålder sin son och hans familj, då denne i januari 1854, utnämd till professor, flyttade till Helsingfors: hon förlefde derefter ännu några år på Paikkari torp. Men äfven sina syskon sökte Lönnrot efter förmåga bistå och hjelpa.
Så spottade han i händerna, jemkade mössan, så den satt riktigt bra, och började sin dans. Alltid på samma fläck. Först försigtigt, sirligt, långsamt, nästan högtidligt. Sedan flyttade han fötterna fortare. Så allt mer snabbt. Han skrek till ibland, ett högt »huj», då han tog ett hopp, böjde sig så alltmer och blef slutligen så flink i benen, att ögat ej mer kunde följa dem.
Det var egentligen på smidighet, knästyrka och böjlighet han lade an. Han tycktes sitta på marken, med än det ena, än det andra benet långt ifrån sig, pilsnabbt flyttade, och så upp igen och ned, ständigt om och om. Armarne i sidan. Han stod alltjemt på näsduken, .... då han slutat var den lika slät som i början. Konststycket var ypperligt utfördt.
Knapt skrek min första gosse i vaggan, så kom hertigen ut och satte in sin bror kung Erik i stället och blef själf konung. Så fingo vi rast en tid, tils kung Johan flyttade bort sin bror, litet längre än tillåtet var, om det icke är rätt att skicka sin bror med en ärtsoppa till andra världen.
Kajsa var mycket nogräknad och stram, hon gaf icke efter. Hon hade sina bestämda åsigter om rätt och orätt. Icke ens kärleken gjorde henne vacklande. Som gifta bodde de lika som förr. Kajsa inne med barnen, han i köket. På hösten flyttade herrskapet in till staden, Sergej med. Kajsa måste stanna en tid i sitt rum på Torparbacken, hennes son var sjuk. Han låg i fem veckor.
Och återigen började ljuslågorna att tåga, en efter en, ända till dess den sista var försvunnen. Frosten small i träden och emellanåt flyttade sig någon storfågel på sin gren, men de flesta djur höllo sig stilla. Det låg litet gles snö på granarna, men långa sträckor var marken hård och bar. Bäckarna voro isbelagda, och endast på de brantare ställena forsade och porlade vattnet entonigt.
Också hon flyttade till Stockholm, och man må väl säga, att ödet styrt väl till för Finland, som bortfört härifrån så många ämnen till författarinnor. Ofta hörde jag henne omnämnas, hälft försmädligt, hälft med åtlöje.
Välkommen! sade jag lågt. Han stod stilla och såg på mig. Elsa Finne? Tack för er godhet att vilja se mig! Jag räckte honom min hand. Så tog jag plats i soffan och anvisade honom länstolen. Han tog icke emot den utan flyttade fram en af de mindre stolarna och satte sig alldeles midt emot mig.
En kraftig man två mörka ögon, ett svart skägg och en mjuk slavinnegestalt med ett blekt ansikte. Det var hon som talade, och han hörde på oroligt otåligt, medan han flyttade kroppens tyngd över från det ena benet till det andra, stack händerna i fickorna och åter tog dem bort. Vad talade hon om?
Jag flyttade min ängsliga blick åt höger, såg Heggen upprepa kamratens rörelser, såg henne nära vid målet, såg strandbrinken brista i pålitlighet, och hennes ena fot plumsa ned i vattnet. Vi bedja läsaren påminna sig, att detta skedde minst sex veckor före svanjagten på Ekolsund, der prinsen af Wales gjorde ett liknande hopp och, enligt alla tidningars enstämmiga utsago, blef våt om ena foten.
Dagens Ord
Andra Tittar