Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 23 september 2025
Nu, i ett ögonblick, med ett trollslag, hade där öppnat sig en förfärlig avgrund under blommorna av denna en brinnande själs oskyldiga, rena och uppoffrande tillgivenhet för dessa två ädla och högsinta personligheter, vilka Kerstin Fleming vant sig att betrakta som oskiljaktiga och för vilkas förening hon länge uppsänt så varma böner konungen och hans trolovade brud.
Man hade ingen piga, det kom en gång om dagen en madam och gjorde det grofva... Far och »gossarne» buro mestadels upp maten från butikerna nedanför. Det ringde. Fina, styf i händerna efter en förfärlig octavpassage, öppnade. Fru Bäck! Det blef ett skrattande och fnissande, ett välkomnande och kyssande.
Så kunde t.ex. efter någon strängare anklagelse för oordningar på gatan herr stadsfiskalen en vacker morgon anträffa sin gamla familjekur fastbunden vid hedersstolpen på torget liksom af välmenad omsorg för hans bekvämlighet, borgmästaren finna en förfärlig anklagelse och dödsdom öfver sig och magistraten uppspikad på rådhusets dörr, och själfva rektor, som om aftonen sett sin gamla häst gå skrapad och hvit in i stallet, morgonen därpå få den rödmålad för sin släde.
En dag fick professor Poppenberg besök i sitt rum i den Heliga synodens lokaler. Några timmar efter det den lämnat honom för att återresa till Jeniseisk gjorde professor Poppenberg en förfärlig upptäckt: hans pennskaft var borta. Hans pennskaft var borta! Hur? Det fanns endast en förklaring: det hade stulits. En medlem av delegationen från Sibirien hade begagnat tillfället och gjort det oerhörda.
Han hade gått några steg från stället, som färgades av Sorgbarns blod, då han stannade och sade till sig själv: Fader! Vilken lögn! Han gick åter några steg men stannade och upprepade: Fader! Vilken oförlåtlig, grym, förfärlig lögn! Jag skall återvända och ropa i hans öra: Du ljög! Jag är icke din fader... jag skall ropa: Förbannad vare du för denna lögn!
Vanvettet närmade sig hotande. Jag greps af en förfärlig själsångest och måste under flere nätter be tjänsteflickan och de älsta barnen vaka öfver mig, ty en ofattbar makt ville våldsamt tvinga mig att dräpa det yngsta barnet. Den gamla personligheten i mig kämpade emellertid af yttersta förmåga och segrade småningom. Sjukdomen kvarlämnade dock en plågsam, årslång nervsvaghet.
Då jag gick in till far om mornarna, hade jag en förfärlig hjärtklappning. Jag väntade, att min hemlighet förr eller senare skulle upptäckas, och jag var beredd på någonting rysligt. Far såg ofta mycket plågad och sorgsen ut, med det berodde nog på sjukdomen. Han blev sämre. En dag sa läkaren till mig: Du får inte behålla din far länge. Jag trodde inte det var sant.
Om du vore fri, Lisi, och inte hade man och barn, så skulle jag föra dig med mig och visa dig världen. Men jag skulle inte komma. Är du tokig hvarför inte? Jag skulle inte reda mig där. Jag skulle få en förfärlig hemlängtan. Hon satt redan på ångbåtsdäcket, och jag stod framför henne. Hemlängtan? härmade hon med ett lätt småleende.
Frågorna gingo vanligen i ordning, och han satt med sin bok för sig ända tills frågan nalkades, då han räknade ut hvad han skulle få och i hast preparerade sig. De lefvande språken blefvo nu hans styrka, jemte naturvetenskaperna. Att läsa lexor med minderåriga var en ny, förfärlig baklexa, men det var ett arbete som betalade sig.
Jag var så trött och så förplågad. Icke ett vänligt ord, icke ett tecken till, att vi någon gång stått hvarandra nära. Min syster frågade mig häromdagen, hur många flammor jag hade. Tio, svarade jag. Nej, du har minst aderton! Dubbelt så många som muserna! Hon har kanske rätt i alla fall. Jag tycker själf, det börjar bli för många. Det var en förfärlig natt som följde.
Dagens Ord
Andra Tittar