United States or United Kingdom ? Vote for the TOP Country of the Week !
Filosofiskt sett var hela läran om en andevärld bara materialism Så ofantligt vis och säker ni är! Fru Ziri sade detta i mycket förtretlig ton, som om hon med avsikt velat reta honom. Men han har rätt, inföll David djärvt. Det kan till och med jag begripa. Man lagade till en andevärld av jordiska ingredienser Men det ska vi inte tala om, fortfor Hartman som om han inte hört.
Båten girade till, seglet flaxade och slog så olycksbådande, att jag verkligen blev rädd. Hela företaget syntes mig så oerhört oförskämt, så löjligt djärvt, att jag började skratta. Jag satt liksom mitt i sjön. Vatten in i båten, halvkrossade sjöar bak ryggen, skummet som ett yr fram i fören, och läsidan ett kvarter under ytan.
Ett djärvt beslut mognar i hans själ. Han reser sig, går in i villan, stannar framför sin hustru och säger med bestämd röst: Jag gör det! Jag gör det! Ingen i världen kan hindra mig från att göra det! O, Adolf, gör det inte! säger revisorns hustru utan att veta vad saken gäller. Hon endast anar att något förfärligt skall hända. Revisorn rycker en filt från en säng och går ut.
När Klemens' röst vart osäker och alltmer darrande av den rörelse, som han förnam i sitt hjärta, så meddelade denna ton sin dallring åt samma känslosträng i Eusebias; och vare sig att hon känt sig väckt av hans förmaningar eller icke, verkade ensamt medkänslans makt och sinnenas lust därhän, att tårar framträngde under hennes ögonfransar, som nu slöjade de nyss så djärvt blickande ögonen.
Det var en liten satt man, med svarta tunna kindskägg, som kommo fram bakifrån käkbågarne och gjorde en halvkrans under hakan; håret var långt växt och kutade ut nedanför nacken, fallande på rockkragen i bukter som en nackfrans teaterfolk begagnar. Ansiktet var djärvt och friskt och passade icke till hår och skägg, så att mannen såg maskerad ut.
Ämnet tycktes vara utgnaget kring alla kanter och någon måste säga sista ordet, medan det var möjligt. Nå, vem har Carlsson tänkt sig då? vågade madamen ett djärvt steg framåt. Tänkt och tänkt!
Du glömmer, gamle man, att sexton sekler tala till dig med min kyrkas tro! Tolv seklers mörker har ej förmått utsläcka det sanna ordets och den apostoliska tidens ljus, som Gud åter uppväckte ur natten genom sin tjänare Martinus Lutherus för hundra år sedan. Vet du icke, avfällige biskop, att oräkneliga helgon och martyrer med sitt blod bevittnat den sanning du vågar så djärvt försmäda!
I denna luft, mättad av sommarvärme, av ungdomlig älskog, av segerjubel och triumfer, vid detta Förste Konsulns unga hov, där ingen framtidsdröm var för högtflygande att icke kunna vänta uppfyllelse, intet framtidshopp för djärvt att icke ha sitt berättigande; där man var dag under en evigt blånande himmel i övermodig självtillit tömde sitt glas på nya segrar; där dessa knappt trettioåriga unga hjältar, vilkas namn hela Europa nu kände, i
Jag vet icke vad eders nåde menar med hjärtats rättmätiga anspråk. Men vore jag konung... Fortsätt!... Om ni vore konung... Skulle jag aldrig svika min tro. Mitt ord skulle vara ett kungsord, och min ed skulle vara mig dyrare än min krona, svarade fröken Kerstin med låg röst, men så djärvt och fast som det anstod en Fleming. Konungens blick mulnade. Förklara er tydligare! genmälde han.
Och i alla händelser vaknar hon före mig i morgon bittida. Att gå upp helt frankt och djärvt och säga: jag har glömt chokladkakan! Här har du en krona i stället! Det går inte. Det är inte pengar den här gången. Det är en enda, en bestämd chokladkaka hon skall ha. Jag stannar och funderar. Mitt framför mig på gatan står en poliskonstapel. Jag känner honom, han är en hygglig karl.