Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 27 juli 2025
"Låt henne gråta!" sade Alma. Hon låg utsträckt på soffan i sitt rum och brydde sig inte om att komma till bords. "Jag måste afvänja henne, hon tar bort alla mina krafter. Hon är så stor och fet och vill inte äta annat, så länge hon får bröstet." "Stackars Helmi, hör du hvilken dom mamma fäller öfver dig," sade Mina, som befann sig i barnkammarn och hade hört Almas ord.
Och så skickade hans mormor honom ett sådant brev, hans mormor, som var världens världsligaste mänska! Det kokade inom honom av harm. Han for åter ut i svordomar: Fy fan, sådana mänskor! Fy fan! Har de ingen skam i sig. Hon hade ju inte behövt skriva ett så långt brev. Varför gjorde hon det då? Han hade förstått tillräckligt av vad farmor sagt, att hans mormor inte brydde sig ett dyft om det hela.
Han tyckte sig ha rätt att njuta av allt detta, nu sedan han levde i denna trygghet, i denna känsla av att det inom honom fanns någonting, som ej tog fel. Han försökte ej ens klargöra för sig, vari detta något bestod. Men fastän han ej brydde sin hjärna med att söka analysera dess natur, spekulerade han då och då över frågan: hur länge har det funnits inom mig? Har jag ägt det länge.
Brydde hon sig icke alls något om honom vidare? Det var en obehaglig dröm... Han måste anstränga sig för att åter kunna se Märta för sitt inre öga så som hon var, utan gula tänder och utan drömmens underliga löje. Nej, han skulle upp och leva alltså, och börja på nytt. Hur skulle det vara om tjugu år? "Ett långt liv gör icke alltid människan bättre, utan förökar ofta skulden."
Men de kunde ingenting göra, de fingo lof att lyda och gifva rum. I spegeln kunde hon se huru de snörpte på munnen och gåfvo henne förargade ögonkast. Det brydde hon sig ej om, men hon såg där någonting annat, som sargade hennes hjärta. Hon såg ett guldskimrande lockhufvud, klara blå ögon och ett ungdomligt ansikte, det måtte vara dendär, som särskildt blifvit omtalad.
Ingen ville hälsa på honom bara för att slippa tala med henne, och tog han henne med på ett gille, fick hon sitta som en pestsmittad. Så började han fara till sta'n, där ingen brydde sig om hurudan kvinna han hade hemma, bara han bjöd friskt och gick gladeligen i borgen.
Han fylldes av ett djupt medlidande med sig själv. Hans ögon började tåras. Gråten bröt fram. Den kom våldsamt, i långa snyftningar. Han brydde sig ej om att hålla händerna för ögonen. Han stod alldeles stilla, ensam på den mörka gården och grät Första rasten nästa morgon var Ebenezar över honom: Har du pengarna? Nä.
Han utskrevs och skyndade genast tillbaka till sin älsklingsplats. Huset stod kvar! Ingen brydde sig om att flytta det mera! Och under det lågo hans trehundratusen! År 1902 insattes Karl August Johansson i det nybyggda statshospitalet, från vars fönster han hade full utsikt till femvåningshuset. Han omtalas som en våldsam och mycket oregerlig patient.
Leksakerna försmådde hon, såg ej åt bilderböckerna, ville ej ha mat och brydde sig om ingenting. Jag bar henne omkring från rum till rum, förde henne till fönstret, visade henne hästarna på gatan och försökte lugna henne på alla upptänkliga sätt. Ingenting hjälpte, hon krånglade blott alt värre.
Jo, det brydde vi oss allt om, svarade Lotten. Tyst, svara inte den otäcken, varnade Clara. Ni är så snälla så! Om jag bara kunde vara så snäll som ni! suckade Rundqvist. Ja, Herre Gud, man blir gammal och så får man inte sin vilja fram längre, och då är det bara skräp med livet. God natt med er, barn, och akta er för Carlsson, för han har klocka och saffiansstövlar!
Dagens Ord
Andra Tittar