United States or Cameroon ? Vote for the TOP Country of the Week !
Återstod alltså blott att dö. Han vandrade ut till Djurgården, där han åtminstone kunde få räkna på att vara ensam. Det var en klar månskenskväll och så kallt, att själva månen tycktes blekna. Träden voro betäckta med rimfrostkristaller, vilka bröto det klara månljuset, så att luften syntes uppfylld av ett ofantligt antal små ljusflingor, vilka hoppade från kvist till kvist.
Modren sade: "Hvaraf blekna dina kinder, flicka?" Flickan sade: "Red en graf, o moder! Göm mig där och ställ ett kors däröfver Och på korset rista, som jag säger: En gång kom hon hem med röda händer, Ty de rodnat mellan älskarns händer. En gång kom hon hem med röda läppar, Ty de rodnat under älskarns läppar. Senast kom hon hem med bleka kinder. Ty de bleknat genom älskarns otro."
Men där skulle de stått till ljusnande morgon och växlat Löje och skämt och betraktat de hågförnöjande varor, Hade ej oförtänkt välaktade herr kommissarien Öppnat den knarrande dörren och stört det muntra gelaget. Men han höjde sin röst och sade de manande orden: "Dröjen ej, män, jag är färdig att gå, fort skynden, ty mörkret Börjar att skingras ren, och stjärnorna blekna på fästet.
Det går ej längre an. Jag själf ju ser, hur dina kinders blommor blekna af. Du älskar honom, hvarföre då längre?... SIGRID. Min dyre fader! Ingen ann' jag älskar än dig. Jag vill ej gifta mig. Har jag ej nog af kärlek här? Jag vill ej mer. Till Warschau åter reser Johan Fleming. Hvi vill du bort mig sända, att en främling vid hofvet dväljas! Låt mig bli hos dig, min gode fader!
Yngling, när så mycket skönt du skådat Frän din lefnads första morgon, svara, Äger jorden endast svarta bilder För din själ, säg, bor ej i ditt hjärtas Djup ett enda minne, tåldt och sparadt, Från den tid, då drömlik än i oskuld Du bland Nyktosdalens blommor lekte?" Så han sade. På den unges skära, Marmorhvita kinder sågs en flamma Svagt och flyktigt tindra opp och blekna.
Och mycket riktigt körde han huvudet tvärs genom granrishäcken och fick skråmor i ansiktet. Men där ute på vägen stod Gusten Sörman och spejade ned över staden. Vad tusan gör du här? frågade Abraham. Gusten bleknade han hade lätt för att blekna, när han blev skrämd. Abraham höll undan grenarna och Gusten smög sig nätt som en katt in i trädgården.
Grydde nu Den dag, som såg mig på Cronas hed, När Trenmors skara där blödde Och Erin höljdes af sorg! Då funne på sandens bädd Snart Lochlins kämpe sin graf också, Lik hafvets bölja, som störtar På stranden opp och förgås. Men flydd är Morannals tid, Hans arm är vissnad, hans blick är släckt, Hans strider blekna i fjärran Som vinterns nattliga sken.
Dock fick man vara trygg och van För att ej blekna vid hans chock; Var man det minsta rädd för fan, Var man för honom ock; Det var på håll hans åsyn blott, Som skrämde mer än pik och skott, Och hellre såg man mot hans hugg Än mot hans svarta lugg.
För fröjd och tröst från vaggan till vår graf, Från dar, som farit hän, till dar, som komma, För alla tårar, dem hon torkat af, Vår hyllning ägna vi åt denna gömda blomma. Hon runnit upp ur evighetens frö, O, låten henne här ej blekna, vissna, dö! Hårda skiften, bittra pröfningstider Bragt från eget hemman, gods och välstånd Djupt i nöd och armod bonden Onni. Åren härjat sist, hvad ödet skonat.
Kunde jag bara öppna den och slita ut det, skulle jag bli sund igen. Men det kan du inte, och därför måste du dö. Det är ingenting att blekna för, Magnus. En gång måste det ske. Det har du alltid vetat. Varför skulle det då skrämma dig just nu? Magnus lutade sig över honom, lågmäld, nästan viskande. Befall, och jag skall låsa upp fängelsedörren för dig. Valdemar fick ett förskräckt uttryck.