Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 1 juli 2025
På en divan satt den unga qvinnan, som Salik nyss hemfört. Hon var hvit som dalens lilja, endast på hennes kind låg ett matt sken af rosen. Hennes ljusa hår hade i lockar nedfallit kring de elfenhvita skuldrorna, och i hennes milda ögon, blå som himmelen, summo tårar. En sådan hade Persiens svartögda dotter icke skådat. Salik trädde mot Alhejdi.
Inte ens när musiken spelade upp Cavalleria, och Fågelsång fullt hörbart gnolade: »Min vita li-hilja» blev det något resultat av. Den vita liljan låtsades som om handelsagenten Fågelsång alls inte existerade, och när hon och hennes blå väninna druckit sitt kaffe och ätit sina bakelser försvunno de från Fågelsångs horisont lika hastigt som de kommit. Men dagen därpå fick Fågelsång återse henne.
Cigarrettröken lindade en tunn blå slöja kring hennes huvud och hans, som satt vid hennes sida. I brasan flammade den sista branden upp med en fladdrande blekgul låga, som slingrade och krökte sig i bukter och speglades i möblernas glatta ytor. Och hon böjde sig icke undan och rev sig icke lös, då Hall sakta drog hennes huvud in till sitt bröst, smekte hennes hår, kysste hennes kind.
Husch då, och såna ska sätta näsorna i vädret. Pojkvaskar. Redaktören ville följa honom hem, men Broms måste träffa Sörman. Och redaktören, som kände Sörman, drog sig tillbaka och gick åt annat håll. J. A. Broms stakade sig fram till Garvarebrunnsgränd. Vinden hade vänt sig och gått på nordväst. Skyarna slungades fram, över Backarna slog det blå blixtar utan knall.
När palmerna mogna I fädernevärlden, Då börjar du, trogna, Den fröjdfulla färden, Då lyfter du vingen Som fåglarna små; Väg visar dig ingen I villande blå; Du hittar ändå. Hur skön bland österns skyar Går dagen opp Och fyller fält och byar Med fröjd och hopp! Ur skog och lundar skalla Blott glädjeljud, Och luftens skaror alla Lofsjunga Gud.
Men de kunde ingenting göra, de fingo lof att lyda och gifva rum. I spegeln kunde hon se huru de snörpte på munnen och gåfvo henne förargade ögonkast. Det brydde hon sig ej om, men hon såg där någonting annat, som sargade hennes hjärta. Hon såg ett guldskimrande lockhufvud, klara blå ögon och ett ungdomligt ansikte, det måtte vara dendär, som särskildt blifvit omtalad.
»Nej, jag kan tro det», sade doktorn. »Ni är ju absolut känslolös, så var inte rädd, ni kommer inte att ha det minsta obehag av behandlingen.» Så spottade han i nävarna, grep röret och började arbeta. Perander hade aldrig fått så mycket smörj i sitt liv, men han bet i kudden och behärskade sig medan hans bakdel randades gul och blå.
Men så föreslog prinsen, att de skulle spatsera utåt parken, och allt längre gingo de, och fröken Melicerta var så glad, och tänkte: "se så, mig vill han visst ha, efter han går så långt". Litet rädd såg hon visst på de tjocka molnen, som skockade sig, men hon tänkte: "lappri på hvita similéklädningen och blå blommorna, nog får jag bättre när jag blir prinsessa".
Det kommer en jublande klang i hans sång, När vårsolen lyser i parken, Och världsstaden äfven får knoppande träd Och blommor, som spira ur marken. Om Bella Italia sjunger han då, Där solen jämt skiner och himlen är blå. I vintras, då var det så isande kallt, Och hvinande, skarp blåste vinden. Förfrusen och huttrande smög han omkring Med tårar på bleknade kinden.
Hans vänner gingo helst ur vägen när de mötte honom på gatorna, och skakade beklagande på huvudet när hans namn nämndes. Men en gång mötte han på gatan en liten gosse, som artigt hälsade på honom. Bromans irrande blick dröjde ett ögonblick på gossen. Det var ett fullt främmande barn, klädd i brun rock och blå byxor.
Dagens Ord
Andra Tittar