Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 15 november 2025
Jag skämdes för mig själf och beslöt att slå hela historien ur hågen och att på allvar taga i tu med någonting. Jag sprang upp, gick ut i fria luften och stälde mig i porten för att se om barnen icke syntes till. På gården var alt som förr. Allting stod på sitt ställe. Där låg Hartmans byggning med sina fönster och sin farstukvist, där stugbyggnaden och brunnen icke långt ifrån.
Om jag hade vågat öppna dörren men det var omöjligt, jag hade icke djärfhet nog. Jag darrade af köld, så att tänderna skallrade. Slutligen smög jag mig sakta bort, kastade mig på bädden och grät... Och när jag följande morgon vaknade, ville jag återigen inte tro att alt detta var sant. Barnens röster gjorde mig nervös.
Hennes intelligens, det estetiskt fina i hela hennes företeelse, hennes strålande skönhet, hennes stilfulla växt, hennes eleganta toaletter, hennes plastiska rörelser alt detta bedårade och förvirrade mig, fastän där i djupet af mitt hjärta dock fans en obetvinglig antipati, som gjorde att jag än anklagade, än dömde och ibland nästan vämjdes vid henne.
Han hade lärt sig förfarenhet och vett och blef rådman i hufvudstaden. Och derpå följer grafskriften: »Then hela värden för tykt nästan alt för trång. Åt then är thenna plass trij ahlnar iord för lång.» Utan tvifvel var hela detta qväde på sin tid mycket läst och berömdt. Vi se att till och med sorgepoesin fick tjena till mångahanda ändamål.
Antti dröjde månne han öfverhufvud mera skulle komma tillbaka? Fåfängt hopp! Jag viste ju att jag förlorat honom, jag viste att han icke mera hade en tanke öfrig för mig, att hela hans starka själ i detta nu lågade för Agnes. Och huru hastigt hade icke detta gått! För några dagar tillbaka var alt ännu helt annorlunda, Antti var nöjd, bestyrsam, upptagen af sitt arbete.
Leksakerna försmådde hon, såg ej åt bilderböckerna, ville ej ha mat och brydde sig om ingenting. Jag bar henne omkring från rum till rum, förde henne till fönstret, visade henne hästarna på gatan och försökte lugna henne på alla upptänkliga sätt. Ingenting hjälpte, hon krånglade blott alt värre.
Måhända kunde det snart blifva bra igen. I detta hopp förlät jag henne alt, ja, jag kände till och med en viss tacksamhet gentemot henne. Och hennes förolämpningar sårade mig icke mera stort.
Man gjorde mig förebråelser, och mest anklagade mig mitt eget samvete, ja, jag plågades och sjönk djupt i min egen aktning. Men alt förgäfves, känslorna läto icke mästra sig, och jag trodde allaredan att det skulle bli omöjligt för mig att någonsin tänka på äktenskap, med en så flyktig natur. År 1863 inrättades i Jyväskylä stad vårt första seminarium för folkskolelärare och lärarinnor.
Därför att jag vill bli lärarinna. Nog får du väl plats här i staden, blott du väntar litet. Här finnas ju så många skolor. Här vill jag inte bli. Jag far hällre till landet eller någon annorstans. Hon vill bort hemifrån, sade modern och såg på fadern. Har du det kanske inte bra här hos dina föräldrar? frågade fadern. Du har det till och med altför bra. Du får alt hvad du någonsin önskar.
Genast, sade hon, så fort jag såg dig. Hvarför i världen smålog hon så där? Eller var det hennes sätt? Jag började känna mig alt mera besvärad, men ville icke låta henne märka det. Du viste kanske att jag bor här. I så fall var det ganska lätt att känna igen mig. Jag skulle känt igen dig hvar som hälst, isynnerhet om jag sett dig så där entusiasmerad som nyss.
Dagens Ord
Andra Tittar