Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 8 september 2025
Fru Zimmermann märkte hennes brist på vilja, hennes ostadighet, den småstadsöfverlägsenhet med hvilken hon här sökte framställa sin omgifning och sitt dagliga lif i Malmö och Lund. Men allt föll till intet inför det enda, stora medvetandet: att hon var den kvinna hennes son älskade och som älskade hennes son.
Endast handen, som stödde mot bordet, skälfde starkt; men det kände blott hon sjelf; gästen såg det icke. »Jag är fru Zimmermann. Är det mig ni söker?» sade hon med sin djupa, lidelsefria altröst. »På sätt och vis, ja. Jag träffade Wille häromdagen på gatan och han föreslog att jag skulle söka honom här en kväll. Jag ville gerna göra er bekantskap.»
Jag såg på honom med helt andra ögon nu och han var mig främmande. Jag visste, det skulle gå så, men jag trodde inte det skulle komma så fort.» Hon kastade brefvet ifrån sig på golfvet. Visste att det skulle gå så! Det var det som var så afskyvärdt. Fru Zimmermann tog ett par telegramblanketter och skref: »kommer till Lund morgon.
»Vet ni hvar jag har varit i kväll, fru Zimmermann?» frågade den unga flickan då de sutto sida vid sida vid ett af de innersta borden i gropen.» »Nej.» »Uppe hos herr Zimmermann», sade hon utmanande. Modern kunde icke tillbakahålla ett skratt. Den der sjelfbelåtna tonen var så putslustig. »Så-å. Det var ju högst opassande.»
Jag går i förväg upp.» Fru Zimmermann skyndade bort utan att vänta. Hon skulle icke kunnat uthärda att ha ett samtal med Alma dernere i hennes eget rum; det var som om hvarje småsak der skulle kasta tillbaka de ord af hat och förebråelse, som de indruckit; eller det var som om hatet måste vakna på nytt i denna omgifning. Det dröjde icke många minuter innan Alma kom.
Och vid sidan af fru Zimmermann vandrade hon genom stadens gator, förbi sina bekanta, i hvilkas uppspärrade ögon hon kunde läsa ett frågande: hvem är den höga, allvarliga damen, som fröken Hagberg går med. Hon talade och skämtade, var i det mest strålande humör. Men fru Zimmermann var kall. Ändtligen nådde de stadshuset, der Alma beställt rum. Och förmiddagen släpade sig fram, trögt och tungt.
»Hvad sa' han?» »Der sitter den unge författaren William Zimmermann.» »Och hvad sa' ni?» »Han ser rysligt affekterad ut.» William skrattade. Der var något öppet och ogeneradt i hennes repliker, som verkade med hela omedelbarhetens friskhet. »Jag visste tyvärr inte hvilken märkvärdighet ni var.» »Inte?» »Nej. Men jag hade ändå hört talas om er.» »Af hvem?» »Det säger jag inte.»
»Så stå stilla ett ögonblick, medan du får det i dig. Vår Zimmermanns morfar reste omkring med ett anatomiskt museum, som han grundlagt och som man måste vara ung och okunnig som du för att inte känna till.» »Hans morfar? Hva' hette han?» »Zimmermann! Zimmermann! Stå still, annars får du det aldrig i hufvudet.
När den unga damen gått stod fru Zimmermann och sökte reda upp för sig det första intrycket. Det var: kyla och under den mjuka, tillbakadragna masken en sjelfkär djerfhet. Efter denna granskning tviflade hon icke på att den unga damen skref . Men jag kan misstaga mig, tänkte hon för sig sjelf. Hon hörde åter i sina öron denna smekande röst, hvilken lät som dämpad musik. William kom i skymningen.
Pelle och hans dam slogo sig ner hos den bleka fröken; Pelle gjorde sin artigaste komplimang. William hade börjat få nytt intresse för gruppen; och detta hans intresse tycktes från damernas sida deladt. Då en ny dans i detsamma spelades upp, gick han fram och bad Pelle presentera sig för den mörka. »Fröken Johnsson herr William Zimmermann.» »Får jag dansa med er?» »Tack.»
Dagens Ord
Andra Tittar